Samir Ali är den sortens spelare som det är lätt för en basketpublik att tycka om. Han slänger sig efter bollar, kämpar, river, sliter – och ser dessutom alltid ut att göra det med glimten i ögat.
Men för en coach kan det vara lite svårare.
Ali har inte alltid varit en spelare att luta sig mot, inte alltid gjort de korrekta valen ute på planen.
Under den första matchen i förra helgens träningsturnering, mot finska Namika Lahti, demonstrerade tvåmetersforwarden just den egenskapen. Ali fick en motståndares armbåge i revbenen, motståndaren ramlade i marken och Ali delade ut en spark.
– Jag tänkte inte så mycket, det gick så snabbt. Jag fick ont, han låg där och jag såg att domarna var på väg åt andra hållet. Så jag gav honom en spark – och domarna såg det, naturligtvis. Då blev det lite tråkigt...
I våras tackade Charles Barton för sig efter två misslyckade år. Assisterande tränaren Fredrik Joulamo var redo att ta över och visste vilka spelare han skulle bygga sitt lag kring.
Samir Ali var en av dem.
– Jag har aldrig varit den där killen som gör många poäng. Jag har varit den där andre, den som sliter, den som tar returer. Nu måste jag hitta ett par lägen som jag kan göra poäng ifrån, kan jag snitta åtta, tio, tretton pinnar per match plus allt det andra har jag vunnit mycket, säger Ali.
Hur ska du nå dit?
– Jag tänker för mycket. Jag funderar hela tiden, vad som ska hända om jag skjuter eller tar bollen till korgen. Om jag missar ett skott börjar jag direkt tveka och tänka. Jag måste sluta med det, slappna av, bara spela.
Jobbar ni något med mental träning i laget?
– Nej, men när jag är hemma sitter jag ofta och funderar på de här sakerna. När jag dricker kaffe eller ser på tv tänker jag på hur jag ska utföra en passning eller skjuta ett skott bättre – och att det inte är så jäkla farligt om jag missar.
...och nu har du en coach som tror på dig.
– Det underlättar jättemycket. Jag vet att tränaren inte kommer att byta ut mig för att jag missar ett skott. När jag gjorde det i fjol drogs blicken direkt mot Charles, jag kände alltid att jag kunde bli utbytt när som helst.
Hur påverkade det dig?
– Jag kunde inte prestera, jag kunde inte vara mig själv, jag kunde inte slappna av. Jag tänkte direkt att jag skulle bli utbytt, att coachen skulle skrika på mig, att någon annan skulle få spela istället.
Vissa spelare vill ju ha den där utskällningen för att tända till.
– Ja, kanske, men Fredrik kan ju fortfarande skälla ut mig, det är inte det. Men jag tar det på ett annat sätt, han vill ju mitt bästa. Han skulle kunna knuffa mig, slå mig – eftersom jag vet att han gör allt för att jag ska bli bättre. Han är den bäste coach jag haft genom alla tider.
Att veta vad han kan förvänta sig är viktigt för Samir Ali. Det har också lett till att han tackat nej till situationer som han inte känt sig säker på. Erbjudanden från andra ligaklubbar, från klubbar utomlands – och ungdomslandslagen.
– Jag har inte känt för det. Det finns hur många andra som helst som skulle kunna göra vad som helst för att spela i landslaget, varför ska jag ta en plats från en sån kille? Jag var med på EM i Litauen ett år, det gick bra, men jag känner inte för det. Jag mår bara dåligt.
Vaddå "mår dåligt"?
– Jamen, "varför ska jag hit", typ. Nytt folk, börja åka en massa, känner ingen. Dessutom behövde jag jobba. Vi får ju inget betalt under sommaren, jag måste få in pengar.
Det låter ändå inte som att pengarna är den starkast bidragande orsaken.
– Jag har familjen här, vännerna här, jag vill inte ta det steget. Inte nu, jag måste utvecklas både som spelare och person. Bli starkare.
Och det vore väl fasen om inte Samir Ali hade saker att utveckla – det är bara sju år sedan han rörde en basketboll för första gången. Två år i en nybörjargrupp, en säsong i Luleå City – och sedan Basketgymnasiet.
Orutinerad? Väldigt. Men coacherna Mikael Johansson och Tommie Hansson såg en lång rackare som brann med en märklig glöd.
– Jag trodde inte riktigt att jag skulle komma in. Men jag var på alla matcher, alla träningar, jag hängde i Pontushallen och hjälpte till.
Skvätten Ali stod utomhus i 30 minusgraders vintermörker och halade Plannjaflaggorna från stängerna efter matcherna. Han kom till hallen tre timmar före matcherna för att erbjuda sina tjänster. Han träffade smått legendariske lagledaren Eduardo Carrazana för första gången och hjälpte Eddie att vika handdukar. Han dammsög, torkade golv och ställde upp sargreklam.
Då som nu var det hårt arbete som definierade Samir Ali.
– Jag tänker inte att jag måste ta i för att visa publiken något, det är bara så, har alltid varit så. Det är som en motor i mig, det är nog min största styrka.
Var kommer den drivkraften från?
– Jag vet inte. Den har alltid funnits där. Jag klarar inte av när folk inte tar i, jag blir arg.
Samir Ali och hans familj kommer ursprungligen från Bagdad i Irak. Efter Kuwaitkriget 1990 var situationen i landet svår och bara ett par år innan USA-invasionen 2003 flydde familjen. Första anhalten var Syrien, därifrån åkte pappa Ali direkt till Sverige och familjen splittrades. Först tre år senare återförenades den – i Luleå.
– Sen jag var liten har jag haft pappa här, mamma där, vi har försökt hitta någonstans att bo. Vi har flyttat, det har varit krig, dåligt, fattigt, det har varit mycket sånt i mitt liv. Jag antar att det är därför jag behöver den där tryggheten.
Vad har du för förhållande till Irak nu?
– Stora klubbar från Irak har hört av sig och velat att jag ska komma dit och spela – och vara med i irakiska landslaget. Men det känns inte bra. Det bombas överallt, folk dör hit och dit. Om jag ska gå ut och köpa en macka kan det smälla en bomb – och så är jag borta. Man kan dö när som helst.
Den pressen har Samir Ali ingen lust att leva med.
– Här kan man göra vad som helst, det är så underbart att bo här. Det går inte ens att jämföra. Sverige är fantastiskt.
Så pass?
– Jag känner att jag måste ta vara på att jag bor i ett så fantastiskt land. Tänk hur folk i min ålder har det i Irak. Inget jobb, ingen skola, fattigt, de kan bara drömma om att spela basket. Här får och kan man göra vad man vill, alla hjälper och ställer upp så länge man själv har viljan.
Vi infödda svenskar är ju annars rätt bra på att gnälla på det här landet.
– Det är för att ni inte känner det här. Bo två månader i Irak så kommer ni älska Sverige. Ni kommer att kyssa marken när ni landar, hahaha.