I slutet av januari 2016 skadade sig Josefin Vesterberg. I samband med en bortamatch mot Visby vred hon till sitt knä i en layupsituation och fick, med bara någon minut kvar att spela, kliva av planen.
Det första beskedet var positivt. Efter en röntgen såg ingenting ut att vara trasigt i knäet och 22-åringen skulle kunna vara tillbaka i spel relativt snart.
Men bara någon dag senare knyckte det till i samma knä under en uppvärmningsövning på träning. Snart stod det klart att Vesterbergs korsband var av – och säsongen över.
Den 14 juli är det tre månader sedan hon opererade sig. Landslagsforwardens rehabilitering har gått över förväntan hittills. Men nyckeln för henne är att skynda långsamt.
– Först går man igenom steg ett till åtta. Då går man igenom en varje vecka. Sen är det tre olika faser som är lite längre då. Jag är någonstans mellan fas ett och två just nu. Jag har börjat springa och gör det en hel del nu. Det har jag gjort i två-tre veckor nu, säger Josefin Vesterberg.
Hon fortsätter:
– Basketen är också i tre olika faser innan man får köra tillsammans med laget. Där har jag i dag börjat med fas B faktiskt. I början är det att skjuta och "slajda" lite lätt. Nu ska allt gå snabbare, pull up-skott, slajda snabbare, layups och olika stegkombinationer. Det här gått framåt och gjort det väldigt fort.
Har du ont i knäet i dag?
– Nej. Jag har knappt haft ont sedan operationen. Det är förvånande men skönt också. Visst känner jag av det och det är fortfarande svullet. Men det kan vara det ett tag. Speciellt när man börjar springa är det lätt att knäet reagerar på det. Men det är inget farligt.
Vesterberg kan vara färdigrehabiliterad redan i oktober. Men om det är så kommer hon ändå att vilja ta en säkerhetsmånad. Bara för att vara helt 100 på att knäet håller.
Och när det gäller att komma tillbaka från en korsbandsskada är det inte bara det fysiska som måste byggas upp igen. Det gäller även det mentala. Att våga lita på att kroppen håller igen helt enkelt.
– Just den tiden var värst. Att vänta på operationen alltså. Sedan när den väl var gjord var det som lättare. Att i början ställa in sig på att man ska sitta hemma och lyfta ett ben när man är van att gå till gymmet och baskethallen och svettas och ta ut sig. Det är en stor omställning men man lär sig jättemycket och jag tror att man kommer starkare ur det mentalt framför allt, säger hon.
Josefin Vesterberg berättar att just psyket och det mentala är något hon brottats med under hela karriären. Därför har hon nyligen, som många andra elitidrottare, börjat jobba med en mental tränare.
– Via SOK har jag en mental tränare som jag jobbar med. Han har hjälpt mig jättemycket. Det har alltid varit en stor svaghet för mig det mentala. Jag har varit snabb med att trycka ner mig själv och sådär. Han kommer att hjälpa mig med det en hel del.
Hur långt har ni kommit?
– Vi har träffats några gånger. I början är det mest att lära känna varandra. Att våga lita på en människa och kunna släppa hela sitt liv till någon man inte känner. Men han är väldigt erfaren. Det är svårt att säga exakt vad man gör och det är olika från person till person.
Men det är inte bara knäskadan som varit tuff för Josefin Vesterberg. Hon är född och uppvuxen i Luleå och i våras var hon tvungen att ta karriärens hittills tuffaste beslut: Att lämna Luleå Basket – för värsta rivalen Udominate.
– Till en början var det jättetufft. Folk ringde, var chockade och frågade "vad händer?" liksom. Nu har det börjat släppa. För mig var det också som en bomb när det kom. Det var ett beslut jag aldrig trodde att jag skulle behöva ta. Men det blev som det blev. Jag tror det blir bra och en utmaning för mig.
Varför kom aldrig du och Luleå Basket överens?
– De ville inte ge mig ett ettårskontrakt. Det var bland annat det. Sedan pratade vi om försäkringar också vilket var jätteviktigt för mig som basketspelare. Hade jag haft en försäkring så hade jag varit tillbaka innan säsongen var klar.
Något som Josefin Vesterberg är noga med att poängtera är följande: Hon bytte inte klubb på grund av vad som finns i lönekuvertet. Hon ville bara sätta sig i bästa möjliga sits för eventuellt utlandsspel nästa säsong.
– Folk tror att det handlar om pengar men det var absolut ingenting jag gick på. Det är inte det viktigaste för mig. Det viktigaste för mig är min framtid och att jag vill ge mig möjligheten att åka utomlands.
Känner du dig besviken på Luleå Basket?
– Nej, det gör jag inte. Till en början var det tufft och det gjorde ont i hjärtat. Luleå är mitt hjärta. Det är här jag är född och uppvuxen. Visst har det varit tungt. Men jag ser inget ont mot klubben eller folk runtomkring alls. Jag hoppas verkligen att jag kan komma tillbaka i framtiden och spela här igen. Sen får vi se när det blir.