Tunaskolans gympasal, sent 80-tal. Unga människor möts med hjälp av bollar. Någonstans i myllret finns två tonåringar som, så småningom, ska bli ledare för Sveriges två överlägset bästa damlag i basket. Den ena heter Mikael Johansson och är assisterande coach i Northland. Den andre heter Mikael Blomqvist och är huvudtränare för Udominate.
– Jag har väl känt ”Micke” i 20 år nu. Ja, ännu längre. Vi träffades väl första gången i Tunahallen, antar jag, men någon gång i gymnasiet började vi umgås ordentligt, säger Johansson.
– Alla var ju där, det kunde vara 30-40 personer i hallen – förutom laget som tränade. Vi bara öste in ungdomar, vi bjöd in alla, säger Blomqvist.
Vråken Basket är en av alla de stadsdelsklubbar som startades i samband med basketnestorn Jan-Anders ”Jampa” Erikssons explosionsintroduktion av sporten i Luleå. Tuna var en av de mer hårdhudade stadsdelarna i stan men när Johansson och Blomqvist var små var ryktet värre än verkligheten.
– Det var värre på brorsans tid, vi var ju mesiga. Men ryktet levde kvar, ”mucka inte med grabbarna från Tuna”, och det var ju bara bra för oss. I verkligheten hade man väl sprungit hem över bron om någon från Bergnäset bara visat näven, säger Johansson.
Minnena finns kvar, det gör stoltheten över klubben också – kanske, till viss del, beroende på den där känslan av att komma från ett område som kanske inte är direkt ses som finast i stan.
– Nog tror jag det kan bero på det. Det sitter kvar, det är Vråken mot världen. Jag coachar ju tjejerna på Basketgymnasiet också, alltid när vi möter Vråken så påminner jag dem om vilket lag jag egentligen håller på, säger Johansson.
I dag finns fyra Vråkenfostrade tränare i dam- och herrligan: Tommie Hansson är huvudtränare i Sundsvall Dragons. Håkan Larsson är assisterande i LF Basket. Blomqvist i Udominate och Johansson i Northland. Att en stadsdelsklubb från norra Sverige lyckats få fram så många är remarkabelt – men det finns fler. Urban Nordh är klubbdirektör i Northland, Anders Widman har coachat Luleå Basket, hans bror Erik hade erbjudande om att bli assisterande i Plannja men valde studier. Jonas Engström har varit assisterande i Luleå Basket och Mikael Johanssons bror Tommy har tränat Visby. Det är som om någon släppte en bombmatta med basketkunskap över Tuna i mitten av 80-talet, men egentligen handlar det snarare om att tillfället gör tjuven.
– Vi var som en liten familj där ute på Tuna, ett lurvigt gäng. Vi vek ner en madrass i ett hörn, tvingade någon av våra spelare att springa till Miss Mac och köpa pizza åt oss, sen blev vi där resten av dagen. Det var väldigt öppet, vi diskuterade med varandra, pratade om övningar och spelsystem hela tiden, säger Blomqvist.
Ove Carlsson, legendarisk ledare i Vråken, började baskethjärntvättningen och utbytet av idéer följde med upp i åldrarna. På Cleo under 90-talet gick det allt som oftast att se ett par basketkillar från Tuna stå i ett hörn och illustrera taktiska detaljer med saltströare och halvtomma – möjligtvis halvfulla – ölglas.
– Så där höll vi på hela tiden. Till slut var det ju ingen som ville gå ut med oss längre, säger Blomqvist.
– Engagemang föder engagemang. Vi hade ledare som brann, som verkligen ville göra sitt bästa för att vi skulle bli bättre när vi var spelare. De hade ledare som brann när de var spelare och så fortsätter det, säger Johansson, som också ser ett större sammanhang.
– Kolla på hela vår generation här i Luleå. Jag, Micke, Tommie, Håkan, Mattias Kenttä, Peter Öqvist… Allt går egentligen att härleda tillbaka till JP Kostet. Alla vi har nog suttit på hans kontor på basketcentrum och druckit väldigt mycket kaffe.
Nu för tiden är JP Kostet – bland annat – speaker på Northlands matcher. Då var han spindeln i Luleås basketnät, idrottskonsulent på Luleå Basketcentrum, paraplyorganisationen som samlade alla Luleås stadsdelsklubbar.
– ”Jampa” lärde upp honom, han lärde upp oss. JP var väldigt bra på att se vilka som hade det där engagemanget, sedan gödde han det. Fan, jag fick ju coacha regionslaget när jag var 18 eller något, jag var ju knappt äldre än spelarna när vi spelade Scania cup. Där kom alla andra lag med legendariska coacher – och så jag, en snorunge från Tuna. Men för JP var det inget snack, det var så det skulle vara, jag var ju ung och behövde lära mig. De som var äldre hade ju redan gjort det, berättar Johansson.
Nu möts de båda vråkarna i SM-finalen. Blomqvist och Johansson har pratat en hel del under säsongen men nu har kontakten avtagit.
– Ja, det är mindre nu. Jag försöker hetsa lite grann, men han har väl hört allt förut, säger Johansson och skrattar.
Du är två år äldre – skulle du påstå att du lärt honom allt han kan?
– Hahaha, ja, så är det ju. Absolut.
…men kanske inte allt du kan?
– Exakt.
Blomqvist fnyser när han får höra talas om Johanssons påhopp.
– Det där är svammel. Jag var minst lika bra som honom med saltströarna där på Cleo.
Om ni vinner, vilket värderar du högst: Mästerskapet eller titeln som bäste vråk?
– Det finns bara ett svar på den frågan: Bäste vråk, naturligtvis. Det kommer jag att ha nytta av väldigt, väldigt länge – och varje kväll vi går på båten i sommar. ”Du blev tvåa, du köper öl”, hahaha, säger Blomqvist.