Under fjolåret var Miah-Marie Langlois ett ständigt problem för Jens Tillman. I den första seriematchen mot Udominate var hon rent usel, i den andra medioker. Säsongen fortsatte, Langlois var stundtals bra mot de andra lagen men allt som oftast menlös. Tränare Tillman försvarade sin kanadensiska landslagsguard, hon hade så mycket boll i sig men fick aldrig visa sin kompetens, hon var en artist som aldrig lämnade tryggheten bakom ridån.
Så, till sist, kom finalen som alla väntat på. De två stormakterna skulle mötas i slaget om SM-guldet – och obesegrade Udominate hade alla ess på hand.
I den första matchen nere i Umeå gick hemmalaget ifrån till 21–7 efter första perioden och det fanns ingenting som talade för att Northland skulle klara av att ta sitt andra raka SM-guld.
Ingenting förutom tränare Tillmans magkänsla.
Plötsligt försvann Miah-Maries Langlois demoner. Plötsligt hittade hon sig själv. Plötsligt blev hon allt som Jens Tillman, med en dåres envishet, hade hävdat att hon var hela säsongen.
I den absolut tuffaste miljö som kan tänkas var Miah-Marie Langlois nära att göra en trippeldubbel. Hon svarade för 15 poäng, 11 assist och 6 returer – och då spelade hon ändå inte under de första sju minuterna av matchen. Hon bar laget till den bortaseger som behövdes för att vinna det andra raka SM-guldet och efter finalerna utsågs hon – högst oförtjänt, de där fyra matcherna undantaget – till hela ligans mest värdefulla spelare.
Nu är hon borta.
Vem ska ta över?
Det uppenbara svaret är belgiskan Julie Vanloo. Hon är hitbjuden för att rädda guldfesten, på samma sätt som Langlois var det i fjol, men det är ingen som med säkerhet kan säga hur hon kommer att klara av det uppdraget. Det svåraste som finns, oavsett idrott, är att hitta spelare som kan spela som bäst när matcherna gäller som mest. Alla – tränare, publik, lagkamrater – avskyr spelare som dominerar grundserien men inte klarar av att leverera så fort det är dags för slutspel.
Tillman tror på Vanloo.
Än så länge har han haft rätt.
Kanske ska vi nöja oss så?
Jag har aldrig stött på en tränare som ingjuter sån trygghet i sina spelare. Det spelar ingen roll vad som drabbar laget – skador på nyckelspelare, interna stridigheter, krossade självförtroenden eller monumentala underlägen – för det finns alltid en lösning.
Ofta från ingenstans.
Lydia Karlefors kan plötsligt radera ut motståndarnas landslagsspelare. Alexandra Ferm kan komma in från en säsong i division I för att avgöra finalmatcher. Gymnasietjejer beter sig plötsligt som rutinerade rävar – och de rutinerade rävarna rör sig plötsligt som gymnasietjejer. Du kan aldrig släppa det här laget med blicken, inte en enda sekund, för då har du troligtvis missat en direkt matchavgörande insats som du inte hade kunnat drömma om i din vildaste fantasi.
Det här är en speciell säsong, Luleå Basket kliver ut i Europa och har en bredare trupp än någonsin. Mycket kommer att vara nytt – men när det är dags för SM-final blir det precis som i fjol.
Ett något bättre Udominate, med en vassare och mer auktoritär coach och en amerikansk pointguard, kommer att befinna sig på andra sidan banan.
På den här sidan? Nordeuropas tryggaste lag och deras coach, med händerna nedkörda i kostymbyxorna och ett leende från öra till öra.
Jag vet inte vem som kommer att stå för de där avgörande insatserna.
Jag vet bara att jag ser fram emot att se dem – i år igen.
Vinn. Vinn. Vinn.