Alvik, i praktiken ett basketgymnasium plus två amerikanskor, ska inte ha en chans. Alvik ska regelmässigt förlora med 30-40 poäng mot den svartklädda maskinen från norr.
Det är bara ett problem: Alviks tonåringar vägrar att inse att de bara ska lägga sig ner och visa buken.
Alvik river och sliter. Alvik har ledningen efter första perioden, behåller den i paus och krigar för varenda centimeter av parkettgolvet. Luleå basket är långt ifrån en normal arbetsinsats och ännu längre från de intelligenta besluten.
Till sist, med bara tre minuter kvar av matchen: Vanloo missar ett trepoängsskott någonstans från Hertsöträsket, men returen dimper ner rakt i händerna på Allis Nyström. Hon lägger den i korgen och tar sitt lag till final. Inte tack vare överlägsen taktik, teknisk briljans eller snabbare fötter – utan mest för att det är så det ska vara.
Luleås mest pålitliga slutspelslag levererar igen.
Luleå Basket – eller vad nu laget hetat – har gått till final sju av de senaste tio åren. Klubben har tagit de två senaste SM-gulden och mycket talar för att det blir ett tredje i år. Klubben har lyckats vända en negativ trend till att bli fullständigt överlägsen allt inhemskt motstånd.
Hur har man gjort det? Låt mig förklara – för även om det skiljer en hel del mellan olika ligors inbördes konkurrens är det ett framgångskoncept som väldigt många klubbar borde sno.
För det första: Tillsätt rätt tränare.
Jens Tillman kom in och log. Han identifierade föreningens största problem – silverförbannelsen – direkt och sedan tog han död på den med sin personlighet. Tillman är inte Sveriges bästa taktiker, han är inte den skarpaste hjärnan i tränarkåren – men han är den överlägset bäste på att få bra spelare att prestera på topp när det behövs som mest.
För det andra: Inse vad publiken vill ha.
Tillman har byggt sitt spel på tre ben – fart, finess och frenetiskt försvar. Dels för att farten gör spelarna mer aktiva i alla delar av spelet, men också för att det ger fler glädjevrål från Sveriges bästa publik och gör motståndarna osäkra och försiktiga.
För det tredje: Kontinuitet.
I årets trupp finns tre spelare – Barthold, Nyström och Bussey – kvar från det första SM-guldlaget. Det kanske inte låter så mycket, men i basket betyder det i stort sett halva laget. Stålvant och Vesterberg kom in året efter och publiken älskar det. Den har mer eller mindre lärt känna spelarna och delar deras bästa minnen.
För det fjärde: Rätt stjärnor.
En storspelare behöver inte kunna göra allt, hen behöver inte ens kunna det mesta. Men om du redan har, säg, en defensiv titan i laget kanske det går bra med en stjärna som fuskar lite i försvaret – så länge samma stjärna tar ett gigantiskt ansvar offensivt. Har du en av landets bästa brunkare ser du till att behålla den spelaren till varje pris, eftersom det är såna spelare som får MVP-priser och vinner slutspelsmatcher åt ditt lag.
Under hela semifinalmatchen satt Fredrik Glader, Luleå Hockeys damtränare, längst ut på Luleå Baskets bänk. Under pausen följde han med laget in omklädningsrummet för att lyssna på snacket och känna av stämningen.
– Jag är här för att lära mig. De här är ju förebilder för oss, det är den här resan vi vill göra, sa han när jag frågade.
Fler ledare än Glader borde ta efter.