Slutsignalen har gått, AnnaBarthold hoppat upp i Allis Nyströms famn och vrålat ut sin glädje. Jens Tillman slår sig ner bredvid mig på bänken och flämtar som en stövare efter ett misslyckat hardrev.
– Jag är så jävla trött. Spelarna kan säga att de är trötta efter den här matchen, men det är inte ens en tiondel av hur trött jag är. Fy fan.
Jag har inte sett Northlandcoachen så utmattad efter en match sedan... tja, det var väl senast han vann SM-guld här i Luleå.
Som spelare.
I lördags låg Northland under med 7–21, men vann med fem poäng ändå. Det finns inga taktiska dispositioner, inga spelmässiga detaljer, som kan förklara den vändningen. Det är helt andra parametrar som styr.
Att smygkämpa är ett begrepp som jag tror härstammar från pingisen. Taktiken plockas bäst fram vid till synes oöverkomliga svårigheter och går helt enkelt ut på att du ger upp. Du skrattar, du skakar på huvudet, du säger att du har tur om du skulle råka vinna en boll och du ber motståndaren att i alla fall inte vinna med så stora siffror. Har du tur så slappnar motståndaren av, plötsligt är du bara ett par vunna bollar upp och snubben på andra sidan nätet börjar se nervös ut.
Då är det dags att slå till.
Hårt och skoningslöst.
Medvetet eller inte så använde sig Northland av precis den taktiken i lördags. Raset stoppades, sakta men säkert åt sig bortalaget i kapp. När den sista perioden började var det dags.
Två snabba treor av Katie Bussey – och Northland var i ledning.
Säsongens bästa period av Miah-MarieLanglois – och Northland vann.
Det var en magisk match, en fantastisk vändning, men ändå var den ingenting jämfört med det som hände i final två.
Den här matchen var en spegelbild av den nere i Umeå, likadan fast tvärt om. Northland körde över Udominate efter noter, ledde med 23–12 efter första perioden och gick mot ledning med 2–0 i matcher. Men gästerna fick stopp på blödningen, kom lite närmare, ännu lite närmare – och i början av den sista perioden var Northlands ledning nere i en poäng.
En enda, försvinnande liten, poäng.
Att smygkämpa har sina fördelar, men taktiken har också en nackdel. Du lägger helt enkelt ditt öde i motståndarens händer.
För när du väl tagit dig så nära att du ska koppla det matchavgörande greppet kräver det att din motståndare inte klarar av att komma tillbaka, varken mentalt eller fysiskt. Mot mjuka motståndare, motståndare som inte varit i elden tidigare, är chansen stor att du lyckas.
Northlands spelartrupp verkar vara härdad i masugnarna ute på Svartöstan.
Miah-MarieLanglois satte sin första trepoängare i matchen och sänkte axlarna på lagkamraterna. Katie Bussey satte sin andra – och höjde Mandela-nävarna. Därifrån fanns det inget som kunde rädda Udominate kvar.
I matchen.
I striden om SM-guldet.
Ändå satt Tillman där och droppade som en illa urvriden disktrasa.
– Vi gjorde så jäkla många misstag. Tanken var att vi skulle dubbla under korgarna, att vi inte skulle släppa till ett enda en mot en-läge. Vi har inte fysiken för att klara av att stå emot dem då. Vi var två sekunder för sena – i bästa fall. I sämsta fall var vi 18 sekunder för sena.
Du skällde rätt bra där på bänken.
– Jamendusågju – jag var ju tvungen!
Du har sagt att du inte är en coach som vill skälla på dina spelare för att de ska prestera.
– Ja, jo... Om det inte behövs.
Det är nu inte kappans fel att vinden vänder, om mitt yrkesval lärt mig en enda sak är det just den detaljen. En bra tränare improviserar, anpassar och vinner – oavsett om det betyder att man måste göra våld på de fundament som ens personlighet vilar på. Det har gjort att Jens Tillman och Northland Basket har både matchboll och ett gyllene smashläge för SM-guld.
Jag kan definitivt tänka mig att Umeå vinner på hemmaplan – men jag kan inte tänka mig att de vinner tre matcher i rad.
Det här kan inte Northland förlora.