Jag sitter på pressläktaren i Luleås nya baskettempel. Översteprästinnan Anna Barthold har just räckt ut tungan åt de fem SM-silvren, hon har höjt pokalerna över sitt huvud och hon har sprungit runt, runt, runt och tvättat bort en förlorarstämpel i folkets kärlek.
Vilken osannolik kväll det blev.
Två timmar innan matchen skulle börja var kortsidorna fulla. En timme innan matchen var det så packat att folk fick ställa sig längs staketen. I halvtid? Då ville Räddningstjänsten tömma hallen – och jag förstår dem.
Det var hett, hett, hett – och Northland låg under. Sedan gjorde spelarna precis som de gjort resten av säsongen.
De besegrade alla svårigheter, all sannolikhetslära och logikens lagar. De vände. De vann. Förbannelsen var bruten, fansen sjöng, spelarna dansade och vi svettades, alla svettades, det var en orgastisk ormgrop av värme och glädje.
Själv smög jag ut från parketten.
Jag var på jakt efter guldmakaren.
Jens Tillman har vunnit fem SM-guld som spelare och två som coach. Hans uppdrag från klubbledningen var solklart: Ge oss bucklan. Nu satt han inne på sitt kontor och andades ut tillsammans med sportchefen Urban Nordh och förre lagkamraten Håkan Larsson. Medan fansen sjöng utanför dörren slog vi oss ner i en soffa, Tillman lossade slipsen och började prata om den oerhörda stolthet han känner över sitt lag. Plötsligt kommer legendaren, hela Luleås basketnestor, Jan-Anders ”Jampa” Ericson in i rummet.
”Coach, jag måste få gratulera. Det här är det mest viljestarka, karaktärsfasta lag jag någonsin sett.”
De orden betyder en del när de kommer från ”Jampa”.
Alexandra Ferm, Lydia Karlefors, Katey Bussey, Brittany Smart, Dajana Butulija, Anna Barthold. De sju spelarna har gjort något helt osannolikt, de har vuxit ihop och bildat en enda stor basketorganism, ett pulserande hjärta, en ostoppbar våg av vilja och vinnarmentalitet.
Jag kan bara hålla med altmeister Ericson.
Jag har aldrig sett något liknande – men jag är glad över att jag fick uppleva det.