Ett helt lag som ser räddhågset, ängsligt och vilset ut. Spelare som inte får göra det de är bra på – och måste utföra saker de inte kan. BC Luleå är inte bara dåligt – BC Luleå är menlöst, det värsta som kan hända ett elitlag.
57 poäng på hemmaplan är inget styrkebesked. Det är snarare en invaliditetsbedömning.
Vad som är BC Luleås problem?
Det är, kort sagt, för mycket mellanmjölk. Spelartruppen är varken hackad eller malen, den består av för många spelare som är lite för dåliga för att vara bra, lite för många spelare som har i stort sett samma grunda kompetensregister. Det gör att Luleås anfallsspel bli oerhört lättläst, eftersom alternativen är så få.
Den enda okända faktorn som existerar i BC Luleå är om Adam Rönnqvist, just den här kvällen, kommer att sätta sina skott eller inte.
Senast, mot Nässjö, var det Rönnqvist som räddade segern till BC Luleå. Första halvlek spenderade han mestadels på bänken, den andra spenderade han i zonen. Mot Norrköping fick han några skott, han satte dem, men Norrköpings coach Adnan Chuk rättade till försvarsrotationen och vips var Rönnqvists skott i stort sett borta ur matchen.
Toni Prostran är en fyrkantig pointguard, men när han får ett fyrkantigt sammanhang att passa in i kan han ändå vara fantastisk. Prostran söker inte svåra lösningar när det finns enkla. I första, andra och tredje hand kommer han att leta efter den stora killen. För att blanda in lite osäkerhet hos motståndarlaget passar Prostran ibland en ledig powerforward och när det inte finns heta skyttar i det egna laget – Adam Rönnqvist är, i nuläget, den ende som över huvud taget kan passa in på den beskrivningen i BC Luleå-truppen – tar alternativen slut där.
Prostran till Burrows. Prostran till Wesby ibland. Där har ni BC Luleås anfallsspel. Tror fan att det är svårt att göra poäng mot väldrillade, skickliga lag.
Så vad är problemet? Är det coachens fel? Är Prostran kass? Lever inte resten av laget upp till sin potential? Alltså, visst, jag kan bygga ett vettigt åtal mot väldigt många för den medelmåttighet som BC Luleå visade upp mot Norrköping – men jag tror att felet egentligen är Anton Saks.
När den forne landslagsforwarden bestämde sig för att plugga i Luleå skrev han, samtidigt som han satte pennan till Lars Mosessons kontrakt, också under sitt nya lags slätstrukenhet. Det innebar nämligen att han band upp en del av den budget som skulle gå till stjärnvärvningen, skytten, han som skulle skapa det fyrkantiga hålet åt Prostran.
Istället tvingades BC Luleå värva billige Nikita Meshcheriakov – som ser ut som att han ska försöka förklara den allmänna relativitetsteorin varje gång han får bollen på trepoängslinjen.
Så skulle Mosesson ha tackat nej till Saks? Ja, naturligtvis, så här i efterhand – men hur lätt är det? En svensk landslagsman, förvisso en som varit långtidsskadad, ringer och frågar om han får lira i ditt lag. Det är inte jättemånga klubbdirrar som hade haft modet att be Saks söka sig någon annan stans i den situationen.
Så, vad måste hända nu? Den enda vettiga vägen framåt är att ge Toni Prostran hans fyrkantiga hål. Prio ett måste vara att ta in en skicklig skytt – det skulle skapa en helt annan dynamik i offensiven. Just nu flyter det så dåligt att atlantångaren Titanic framstår som en livboj i jämförelse.