Allis Nyström stretchar, Julie Vanloo vårdar sin sargade fotled och Jens Tillman springer ut mot omklädningsrummet. Det finns ingen tid till känslor, allt ska gå snabbt, snabbt, snabbt – det här ska ju avgöras om 22 timmar.
Det var någon gång under fjolårssäsongen. Assisterande coachen Micke Johansson satt hemma i lägenheten och funderade på basket. Allt var med andra ord som vanligt.
Johansson började titta på statistik. Han studerade, räknade, analyserade än hit, än dit. Ju mer han räknade, desto tydligare framstod en väldigt märklig bild. Oavsett vilket avslut som laget tog i flygande fläng – må det vara trepoängare, hoppskott just innanför linjen, straffar eller lay ups – så var chansen större att Luleå Basket skulle göra poäng på dem än på uppställda anfall där motståndarna hunnit samla sig.
Johansson presenterade sin analys för huvudtränare Tillman. Han hade kunnat få en tankeställare, börjat träna mer på uppställda anfall, blivit en mer kontrollerande coach för ett mer kontrollerat lag.
Men det är ju inte den Jens Tillman vi har lärt känna.
Luleåcoachen beordrade, helt i enlighet med sin och lagets personlighet, fullt ös medvetslös.
När spelarna i Luleå Basket ser ett läge ska de ta det – oavsett om skottklockan står på två sekunder eller tjugotvå. Därför kan det hända att man suckar över en vansinnigt otaktisk Vanloo-trea från halvplan – trots att det egentligen är precis så det här laget ska spela.
Spring. Skjut. Hoppas på det bästa – för det kommer troligtvis att inträffa.
Jag skriver ”troligtvis”. Det handlar om sannolikhetslära, då är ingenting säkert. Plötsligt kommer en match där Luleåspelarna helt enkelt inte får i bolluslingen trots att de egentligen gör allting rätt.
Den matchen inträffade i går.
Luleå Basket gjorde en rätt fin match. Spelarna packade fullt under egen korg och kontrollerade den defensiva returtagningen hyfsat mot ett så storvuxet lag som Udominate. De fick – tog – bollen i fart, de fick springa, de fick de öppna lägen som det snabba spelet förhoppningsvis ska leda till.
Vanloo sköt. Stålvant sköt. Barthold sköt. Bussey sköt. Nyström, Hendrickx, Hamilton Carter sköt. De tog de öppna lägena, de hade kunnat förvalta dem till en ganska solid ledning i paus.
Men bolluslingen gick inte i.
I pausen ledde hemmalaget med elva, det går att vända – men inte med det ”skytte” som Luleå Basket presterade i fjärde finalen. Inte, definitivt inte, med den misstagsbemängda myrmark till anfallsspel som Luleå Basket ägnade sig åt i andra halvlek. Ilario Zanoni, Krista Gross, de grävde fram bollen från alla halvhjärtade dribblingsförsök som vore de den indiske översteprästen från filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel.
Kali-Maaaaa...
Trots det fixade Luleå Basket en heroisk upphämtning.
Trots det fick vi se ett fantastiskt drama.
Tack vare det blir det en match till i den här finalserien.
Det var, till sist, Luleå Basket som förlorade den här matchen – inte Udominate som vann den.
I kväll väntar en kokande, gungande gryta på att få vråla fram sina hjältar till tredje raka guldet.
Det är värdigt. Det är som det ska vara. Det här stenhårda dramat förtjänar ett femte avsnitt – och publiken i Luleå förtjänar en holmgång till.
Nu är den här.
Alla till hallen