Klubbdirektör Lars Mosesson står vid spelarbänken efter slutsignal. Han har ett stort leende under glasögonen, axlarna är sänkta och jag har aldrig sett en människa personifiera begreppet ”lättnad” så väl.
– Fy fan. Jag såg att du var här. Det enda jag kunde tänka var ”inte en gång till”.
Inför säsongen trodde – eller i alla fall hoppades – Lars Mosesson på guld. Nu var hans lag på väg att åka ut redan i kvartsfinal.
Igen.
Han var på väg att få se sitt bygge, sitt hopp, raseras.
Igen.
Han var på väg att få läsa ännu en irriterad krönika från Norrbottens minst välmenande krönikör.
Igen.
Inom svensk folktro är skärtorsdagen den dag då häxorna, på kvastskaft, spisrakor och dynggrepar, red genom luften till Blåkulla för att fira häxsabbat med greve Djävulen och hans anhang.
Huruvida Uppsalatränaren Kevin Gaines verkligen är Hin Håle låter jag vara osagt – men BC Luleå har inlett det här slutspelet med att dansa med alla demoner de kunde hitta.
Toni Prostran i en hambo med den bevingade ormen Underprestation. Chrille Ryan i en smäktande vals med behornade paddan Outnyttjad Potential. Kino Burrows i en schottis med sin egen bockfot och Peter Öqvist i en kallsvettig polska med den vårtiga haggan Nerv.
Det lag som faktiskt vann 13 raka i slutet av serien, som bröt titanerna Södertäljes milslånga segersvit, var till slut bara en enda match från ett fiasko.
Igen.
Där började allt med att Anton Saks skulle släppa ut bollen till Alex Wesby. Jag bedömer avståndet mellan de båda – rutinerade och skickliga – spelarna till ungefär 75 centimeter. Saks missade Wesby med lite drygt en meter. Bollen gick ut över linjen.
Uppsala var kyligast, gjorde mest rätt, hittade flest korrekta avslut i matchinledningen och gick ifrån till 9-4. Efter det? Det är ju det som är det sjuka med den här serien.
BC Luleå känns bättre, nästan hela tiden, på väg bort i fjärran medan gummibandet som håller kvar Uppsala i matchen gnäller och gnisslar av påfrestningen. Hur fasen kan det här gå till fem matcher? Hur fasen kan den femte matchen inte vara avgjord efter nästan tre perioder?
En del ligger i Uppsalas spel. De gör allting rätt, de pressar Luleå precis där det gör ont och sätter precis de skott som behövs för att hela tiden hålla sig kvar.
En del ligger i att BC Luleås stöttespelare rätt och slätt varit för dåliga offensivt. Toni Prostran och Jaraun Burrows har, av olika anledningar, inte presterat det Luleå behöver. I deras frånvaro har Saks, Rönnqvist, Kearney och Ryan allihop gjort fackmannamässiga, stundtals fantastiska, insatser – men det räcker inte alltid.
Det här laget dansade med demonerna. Sedan satte två spelare ner foten.
Alex Wesby är en gammal man. De gör, som bekant, så gott de kan men dansar fan så illa.
Adam Rönnqvist? Han tog ett par tveksamma steg med Övermod i förra matchen, men lämnade henne i ett hörn på Cleo.
Jag vet inte vad som hänt med den lilla guarden från Skurholmen, men uppenbarligen är det något bra. Han satte två snabba treor i slutet av tredje perioden och sedan tog han över hela BC Luleås offensiv. Karln blöder isvatten och kissar kylspray, han är så lugn i de avgörande lägena att det skulle gå att balansera en vas med påskliljor på hans hjässa under valfri skottrörelse. Till och med altmeister ”Jampa” Ericson – som sett allt och lite till – var imponerad och hävdade att ”det är som om bollen sugs ner i korgen”.
Skotten är uppenbara. Men de är inte allt. Rönnqvist gör nämligen allting rätt ute på planen. Han styr spelet när han behöver det, han drar på sig två, tre, fyra försvarare bara för att leverera en lugn passning till en medspelare, han vinner lösa bollar och understundom flyger han som en Ipren från en slangbella.
Wesbys rutin gav 19 poäng och solid defensiv.
Adam Rönnqvists skytte och offensiva lugn avgjorde matchen.
Vi ska nu inte bli alldeles till oss i trasorna bara för att BC Luleå avancerade till semifinal, även om det är första gången sedan 2012 krävs mer än så här för att norrbottniska basketälskare ska göra vågen. Med det sagt: Jag kan i någon mån känna att det var en lisa för själen att se att ett herrlag från Luleå faktiskt kan komma ut från en häxfest i femte och avgörande som vinnare.
Tänk er då hur det ska kännas för laget.
– Jag har ju ljugit för er i fyra matcher nu, sagt att vi inte känt någon press på oss. Klart fan det har varit press, tjoade Peter Öqvist, innan han blev allvarlig.
– Det kommer att bli samma spel mot Norrköping, de kommer också att packa ihop under egen korg. Men förhoppningsvis lossnar vårt skytte nu när vi kan spela för att vinna istället för att inte förlora.
Jag vet inte om BC Luleås skytte kommer att bli bättre, mer avslappnat och spetsigare.
När Adam Rönnqvist spelar så här är jag inte ens säker på att det behövs.