Våren kan vara fantastisk. Fåglarna kvittrar, solen bränner i ansiktet och rödingen hugger som om den aldrig sett en pirk förut. Men den kan också vara som i går.
En gulgrå dimma klamrades sig fast runt Ormberget och en snål västlig vind gnällde över Björkskatafjärden. Ur smutsiga drivor tittade ölburkar och hundexkrementer fram medan tio centimeter modd gjorde sitt bästa för att krypa in i stövelskaften.
Men snön smälte, i alla fall.
Om det vädret har en basketmässig motsvarighet så är det Luleå Basket.
Det är inte vackert. Det är inte effektivt. För tillfället får det åtminstone jobbet gjort – och det kommer förhoppningsvis soligare dagar.
Inför säsongen framstod de senaste årens titaner Luleå Basket som det självklara låset i den potentiella guldkvartetten här i stan. Att så inte längre är fallet har varit uppenbart rätt länge – och trots 87-62 i den första kvartsfinalen mot Norrköping cementerades många farhågor.
Det här lagets problem är tudelat. Den lite mindre delen handlar om att spelartruppen har varit skadedrabbad under säsongen. Det har inneburit att Luleå Basket under stora delar av säsongen knappt kunnat träna fem mot fem-spel. Under landslagsuppehållet i februari hade Tillman knappt spelare för att köra fem mot noll.
Den lite större delen av problemet är ganska exakt 190 centimeter lång, heter Josefin Vesterberg och kommer inte att spela mer i år.
Det sägs att offensiv vinner matcher och försvar vinner mästerskap. Lite hårdraget kan man säga att Luleå Basket är undantaget som bekräftar regeln. Framför allt märks Vesterbergs frånvaro i Katie Busseys och Julie Vanloos försvarsarbete. De blir ofta slagna av sin motståndare – och då ska vi ha i åtanke att Norrköpings spelare inte alls håller samma klass som förmodade finalmotståndaren Udominates.
Det där gör inget så länge Vesterberg finns på planen. Det kan till och med vara så att de andra spelarna vet att de inte behöver slita ihjäl sig. Dels är hon stor, men det är långt ifrån allt. Hon är snabb för sin storlek och – framför allt – är hon oerhört intelligent. Hon gör alla sina medspelare bättre, hon hjälper till där det behövs, hon skapar disharmoni och är den ständiga nageln som gnisslar mot motståndarcoachernas svarta tavla.
Osäkerheten i försvaret sprider sig naturligtvis också till anfallet. Luleå Basket får inte sina vanliga lägen, de får dem inte i sin vanliga fart och inte med de vanliga spelarna. Det här fantastiska, individuellt skickliga laget klarade inte av att döda matchen mot Norrköping förrän i tredje periodens absoluta slutsekunder.
Hålet efter Josefin Vesterbergs går naturligtvis att fylla (eller i alla fall kasta lite kvistar över så att det maskeras) men för det krävs något som Luleå Basket inte haft: Tid och kvalitativ träning. Men nu kommer den.
Damligans slutspel är en krånglig, klumpig koloss, segdragen och långsam, som stapplar fram mellan speldagarna i högst medioker fart. Ett färdigt lag hatar det, ett färdigt lag vill spela direkt, helst i går. Just nu älskar Luleå Basket slutspelsformatet.
Luleå Basket kan rulla igång mot Norrköping – och träna. Sen kan man öka farten mot Alvik – och träna. Först då väntar verkligt hårt motstånd – och förhoppningsvis har Jens Tillman fått ordning på maskinen till dess.
Det här brukar vara Tillmans bästa gren – men jag tvivlar på att han någonsin ställts inför en tuffare utmaning i Luleå.
Själv är han mer... Tja, Tillmansk.
– Äh, det här är inte det svåraste alls. Det är kul att behöva göra något, för en gångs skull. Jag är inte orolig.
Fan tro´t.