Det var i mitten av september 2008. Luleå Basket bjöd in till presskonferens, man skulle presentera sin vision för framtiden.
Den var något i hästväg.
Under en femårsperiod skulle föreningen göra allt i sin makt för att utveckla verksamheten, för att förbättra förutsättningarna för de aktiva och för att förstärka kansliet. Klubben skulle bli ledande i landet och vara det självklara svenska hoppet i Europaspelet.
Klubben skulle, helt enkelt, bli basketens motsvarighet till Umeå IK.
Det lät rätt svulstigt.
Det var det också.
Det tog nämligen åtta år.
Sedan dess har mycket hänt. Nya silvertårar, nya misslyckanden, tränarsparkningar och ekonomiska bakslag – men också svenska mästerskap, ett par mer eller mindre lukrativa namnbyten, monumentala publiksuccéer och nationsherravälde.
Luleå Basket har närmat sig Umeå IK på ett sätt som inte ens Umeå IK klarat av.
Nu är det dags för det sista klivet.
I kväll spelar Luleå Basket mot Europa.
Den sista träningen inför Europaäventyret var lika laddad som batteriet på en övergiven Opel Olympia i skogen vid Holmsvattensel, lika nervdallrande som en ankmatning vid Skurholmsfjärden. I ett hörn stod Tina Trebec och stretchade, i ett annat förklarade sportchef Urban Nordh hur viktigt det var att alla spelare hade matchande tights under shortsen – "det kostar oss pengar annars!" – och genom spelaringången lufsade tränare Tillman med en bricka kaffe åt den församlade journalistkåren. Det sägs att den mest efterfrågade karaokelåten – över hela världen – är Frank Sinatras evergreen "My Way". Som av en händelse var det just den melodin som Jens Tillman nynnade på inför ödesmatchen.
– Vi gör några defensiva förändringar, men det gör vi mot alla lag oavsett var de kommer ifrån. Vi ska spela vårt spel, vi ska vara underhållande, vi ska spela snabbt och skjuta mycket. Jag vill se att sättet vi spelar på funkar även utanför Sverige. Jag tror att det gör det, jag vill flytta våra gränser, jag vill att spelarna fattar att det inte spelar någon roll om vi möter mycket längre motståndare – vi kan mala ner dem ändå.
Vågar spelarna?
– Visst. Vi kommer snarare att våga för mycket i början, vara för heta. Men jag tar hellre det än att spelarna är fega, det är lättare att anpassa energinivån neråt än uppåt som tränare.
Det låter inte svenskt.
– Nej, men vi spelar inte svensk basket. Vi spelar vår basket.
I kväll spelar Luleå Basket mot Europa. Det här laget ska göra det på egna premisser, med sitt eget spel och sin egen filosofi. Oavsett om det blir vinst eller förlust är en sak klar: Det här är inte slutstationen – det är bara det första stoppet på vägen för projektet Luleå Basket.
– Jag tycker inte att vi är särskilt långt ifrån att vara svensk baskets Umeå IK – och vi är långt ifrån färdiga. Vi bygger inte för svenska ligan. Vi är för bra här hemma, men vad ska vi göra? Bara spela på lördagar, med svenska spelare under 18 år? Vi bygger ju för att bli bättre, för att möta bättre och bättre motstånd, inte för att anpassa oss till den här jävla svenska bomullsmentaliteten. "Med all respekt", som man bör säga – den är ren bullshit, säger Jens Tillman.