Slutsignalen har ljudit, spelarna dansar och publiken klappar, sjunger och studsar i basketbastun. Jag försöker komma ihåg hur allt slutade, hur fasen allt gick till, men innan jag hinner reda ut tankarna ser jag en välbekant profil passera bakom mig, långt från händelsernas centrum.
Det är Jens Tillman. Jag ropar fast honom, han viftar avvärjande men vänder sig till slut om. Han gråter som ett barn.
– Man ska ju vara glad nu, inte hålla på så här. Jag fattar det inte. Jag kan inte fatta att vi vann. Hur fan gick det till?
Tillman är lika förvånad, förundrad och förvirrad som vi andra.
Alla dessa hjältar. Anna Barthold har knappt kunnat skjuta men skräpspelade för SM-seger, Katie Bussey med sin vidunderliga vapenkraft. Josefin Vesterberg och Allis Nyström, blyga småflickor som förvandlas till skräckinjagande monster så fort de ser en basketboll. Miah-Marie Langlois och Martina Stålvant, lika viktiga framåt som bakåt. Trina Trebec med sitt vresiga procentspel från Balkan.
Och bakom allt, över allt, alltid Jens Tillman.
Mannen med guldbyxorna.
Jens Tillman har så många förtjänster att det är svårt att hinna räkna upp dem alla i en simpel tidningstext. Men om jag ska försöka beskriva hans storhet – det här var hans fjärde guld som tränare, han har dessutom fem som spelare – så är det en sak som sticker ut.
Tillman är gatusmart, intuitivt intelligent – och hans största styrka är att han vågar lita på sin magkänsla.
Inför finalserien pratade vi länge och väl om vad han skulle hitta på för att stoppa Udominate, spöklaget som vunnit båda matcherna i grundserien. Eller ja, pratade och pratade – Tillman log mest.
– Jag har några grejer som jag tror ska funka. Det ordnar sig, sa han.
Sen log han lite till.
Den här finalserien har handlat om försvar och snabba skott men den fjärde matchen blev helt annorlunda. Om Tillman hade förväntat sig det vet jag inte, men jag misstänker att det här inte var coachernas basket. Medan Northland sprang och sköt sönder Udominates köttmur hade gästernas stora spelare precis det spelrum under offensiv korg som de inte fått tidigare.
Det blev mer frontalanfall än skyttegravskrig. Kanske hade det med fysisk trötthet – det var mindre än ett dygn sedan de här lagen möttes senast – att göra, kanske med mental, det kändes hur som helst hela tiden som om Northland hade mest att förlora på det.
Bara en sån här sak: Det krävdes 85 procent på trepoängsskyttet i första halvlek för att hemmalaget skulle leda med tre poäng i halvtid. Det fortsatte på samma spår – men utan trepoängsskyttet – i tredje perioden och matchen var på väg Northland ur händerna.
Det var inte enda gången. Tack vare dittills underpresterande Barthold och Trebec åt sig Northland ikapp igen, men ett gummiband håller bara ett visst antal töjningar innan det brister. Till slut orkade inte Northland längre, Miah-Marie Langlois blev utfoulad och Udominate tog över.
Matchen var slut, med bara någon minut kvar ledde gästerna med fyra och jag förberedde mig för en femte match.
Sen försvann allt i ett guldtöcken. I dansen, i vrålen, i Tillmans tårar.
Jag har aldrig varit med om något liknande. Northland var det sämre laget i 39 minuter och 40 sekunder – men det spelar ingen roll. Om det finns en chans så tar de här spelarna den.
Jag är så oerhört imponerad.
Kepsen av – guldhatt på.
Jag älskar att vi fick en så jämn finalserie, jag älskar att Udominate pressade Northland hela vägen och jag hoppas att klubben fortsätter jobba för att förbättra sig – organisatoriskt, spelarmässigt och publikt. Northland är en koloss – men för att inte tappa fotfästet och rasa i havet krävs en referenspunkt att binda fast sig i. Northland hade tagit ett enkelt guld utan Udominate – men framtiden kan bli bekymmersam utan en motståndare som trycker en framåt.
Nu väntar nya utmaningar, nu blir det spel i Europa och en helt annan resa ska göras. Den där klubben som inte kunde vinna något annat än silver ser plötsligt inte ut att kunna förlora guldet.