Luleå Basket har vunnit två raka SM-guld och har chansen att bli historiskt. Aldrig tidigare har ett basketlag från Luleå vunnit tre raka SM-guld.
– Det skulle betyda att jag har tio stycken som spelare och tränare. En jämn och fin siffra, säger Jens Tillman.
Hur skiljer de sig åt?
– Första guldet var ju speciellt, jag satt inne på BC Luleås kansli och låtsades gråta med dig, hahaha. Det andra var också speciellt, då fick vi in alla de här BG-tjejerna, Allis, "Jossan", det var väldigt kul. I år? Då handlar det mer om att vi fått kämpa för det. Kämpa som odjur. Eller säger man "kämpa som djur"?
"Djur", är det nog.
– Varför det? Vaddå "kämpa som djur"? Vilket djur? Ett marsvin? Det var ungefär så vi kämpade senaste matchen där nere, då förlorade vi med 31. Vi måste kämpa som rätt djur, det kommer inte att gå annars.
Konkretisera.
– Som vi gjorde i går. Defensivt jobb, vinna kampmomenten, ännu fler än hemma. Vi får inte ha de där dipparna när vi helt glömmer bort vad vi ska göra.
Varför får ni de dipparna?
– Jag antar att det är för att det är ganska jobbigt att spela som vi gör. Det blir mycket jaga, spela över, trycka på – men det är enda sättet att göra det på.
Sist Luleå Basket och Udominate möttes i Umeå förlorade ni med 31 poäng.
– Det finns bara ett alternativ om vi ska vinna där, efter förra massakern, då krävs det att vi smäller på. Inte bara möter upp dem – utan dominerar dem.
Gjorde Udominate något som överraskade dig i går?
– Nej. Ingenting. Det enda som överraskade var att de inte försökte överraska. De kanske blev lite ställda av att vi stod upp så bra.
Varför stängde ni inte matchen tidigare?
– Kanske för att vi pratar för mycket om att göra just det. Vi har pratat om det tidigare, att stänga matcher, om att det inte finns något annat. Det gör man genom att göra allting helt rätt i tre-fyra minuter. Gör vi det, trycker på som fan, verkligen springer och skjuter de öppna skotten, kan det ge oss 12–0. Men vi längtar lite för mycket efter att bli hjälten, letar lägena som ska göra att folk kommer ihåg just det spelet som det avgörande.
Vill man inte ha hjältar?
– Ja, men om man letar de lägena lägger man fokus på anfall istället för försvar. Det är fel. Anfall kommer alltid gratis, där behöver man inte tänka så mycket – men defensivt måste vi lära oss att stänga igen. Ju mer vi pratar om det, desto mer kanske vi stångar våra pannor blodiga mot det faktum att vi inte kan stänga matcher. Men alla grupper jag haft här har alltid gjort det som behövs när det varit som viktigast. I går var det en jävligt viktig match, vi gjorde det bra, det var en enorm skillnad jämfört med matchen innan.
Vad var så bra?
– Vi släppte in 60 poäng – mot ett ganska stort och fysiskt lag. Trots att vi startade knackigt.
Hur spelade ni, då?
– Vi sätter tryck på dem. När vi inte gör det är det så lätt för dem att se alla alternativ, det här betydligt svårare att hitta lägen om du har en motståndare som står och viftar framför ansiktet på dig. Det behöver inte stämma perfekt varje gång – men vi måste vara där varje gång.
Tillman sitter i ett av fikarummen i Luleå Energi Arena. Han bjuder på Dajm med apelsinsmak, slänger käft med BC Luleå-bossen Lars Mosesson som springer förbi i korridoren utanför och ser i stora drag rätt avslappnad ut.
Inget kunde vara mer fel.
Det är lite grann som den där liknelsen med ankan som simmar runt i en dam. Ovanför ytan ser allt lugnt ut – men under ytan sprattlar småbenen som aldrig förr.
– Jag vill vara stressad, jag vill vara lite galen. Jag gör för mycket, men det är enklare att ta bort det som inte behövs än att sitta och ångra något man inte gjort. Jag har inget emot det.
Vinner ni i kväll?
– Det är en liten del av mig som hoppas att vi torskar. Jag vill se hur mycket vi kan ta fram dagen efter, när man är trött och har ont, här på hemmaplan. Vinna eller försvinna, all in, allt. Det är förjävla kul...
...men kanske inte särskilt hälsosamt?
– Jag kan inte fatta de som lever med den här pressen året runt. Jag skulle aldrig klara av det. En, två, tre matcher om året – sen pallar jag inte mer.
Hur tar det sig uttryck?
– Jag sover inte mycket. Jag försökte vända på dygnet, men det slutade bara med att jag inte sov alls. Någon gång emellanåt blir det 14 timmar i sträck, men annars är det inte mycket.
Borde du inte lärt dig att hantera slutspelet vid det här laget?
– Jag har väl lärt mig? Jag har ju vunnit, för fan. Jag vill vara så här just nu, lite manisk, lite psykotisk. Jag sitter och gör en massa listor på grejer vi ska göra – sen slänger jag dem.
Det kanske är tur.
– Ibland får jag för mig att motståndarlagen gör samma sak – men inte vågar kasta listorna. Vi går på en linje fullt ut, tveksamheterna existerar bara i mitt eget huvud. Jag tycker det är okej, då vet jag att jag i alla fall vänt på alla stenar.
Men spelarna får aldrig reda på dina tankar?
– Nej. Har jag bara en plan, kanske en plan B också, är det mycket enklare att övertyga spelarna. De tror ju på mig nu, till slut, därför att de sett att min magkänsla och mina instinkter funkar.
Om du nu får som du vill och det blir en avgörande på hemmapl...
– Nej, jag vinner gärna i Umeå, inga problem. Den där lilla, lilla delen av mig som vill ha en femte match tar i så fall inte över förrän efter matchen.
Jaja – vad innebär det i så fall för dina manier?
– Äh, det är ju bara ett dygn, inte ens det. Det är lugnt.