Peter Öqvist slår sig ner vid ett bord i Luleå energi arena. På parketten trängs flera hundra småbarn i en jättelik schacktävling – ”en fin gammal sport” enligt Öqvist – och ovanför hans axel hänger Plannjas mästarvimplar på väggen: 1997, 1999, 2000, 2002, 2004, 2006 och 2007. Den från 1997 börjar se lite blek ut.
– Det börjar bli dags att få upp något nytt där, va? Vi ska vara stolta över historien – men vi får inte bli som England i fotboll, att det bara är VM-guld som räknas. Vi måste glädjas över att det spelas bra, underhållande basket här, att spelarna kämpar och sliter för klubben. Men det tycker jag att publiken här i Luleå är bra på, säger Öqvist.
Känslan är att ni är på väg framåt, tillbaka mot något stort.
– Jag håller med. Vi är på en resa, det väcker positiv energi, det är inte en motsats till de där flaggorna. Det är inte sant att allt var bättre förr, det grabbarna gör nu är värt att uppskatta.
Det är vår i Luleå. Solen skiner, fåglarna kvittrar och fyra elitlag jagar SM-guld. På tisdag kliver BC Luleå in i sin kvartsfinal mot Uppsala, på torsdag är det dags för Luleå Hockey att börja sin resa mot Färjestad. De båda herrlagens säsonger har så många beröringspunkter att det nästan är löjligt.
Både BC Luleå och Luleå Hockey gick in i säsongen med hårda krav på sig, både inifrån och utifrån. Båda lagen började säsongen svagt, rent av uselt, och båda lagen fick utstå hård kritik. Båda lagen lyckades vända säsongen i matcher mot Örebro och båda lagen har sedan dess gjort en monumental resa mot tabelltoppen.
– Man kan välja två vägar inför en säsong. Antingen utmålar man sig själv som underdog – eller så tror man på det man gör. Det finns naturligtvis en fara i det där, du öppnar upp dig för besvikelser. Även om du förlorar en match av naturliga orsaker så känns det som att du varit dålig, det blir frustration och dåligt självförtroende, säger Öqvist.
Varför då vara nästan övertydlig med guldmålet?
– Jag tror att om man verkligen vill nå framgång måste man ställa krav. Sen får man göra sig redo att ta ett par smällar, det viktigaste är inte att allt går smidigt – utan hur man hanterar när det går tungt.
Hur har ni hanterat det?
– Jag har hela tiden känt att vi inte optimerat de pjäser vi haft. Vi har haft utveckling hela tiden, men det har inte riktigt synts förrän på slutet. Vi mådde ju dåligt i början, det var ett gnetande, herregud vad många videomöten och individuella samtal vi haft. Det har varit en lång resa, inget händer ju över en natt.
Peter Öqvist lämnade Luleå för lite drygt 20 år sedan. Han har vunnit SM-guld med Sundsvall och när han till slut fick erbjudandet att ta över hemstadens herrstolthet tvekade han inte en sekund. Under tiden som han varit borta hade Plannja gått från utmanare till titan för att till sist försvinna. Efterföljaren LF Basket var aldrig ens nära föregångarens framgångar. Öqvists uppdrag var glasklart.
– Här pratas det bara guld, guld, guld – men det är större än så. Jag visste att vi hade en resa framför oss. Vi måste lägga en grund, sen måste man få testa och göra misstag, till slut har man tagit sig till ett läge där man kan göra ett ordentligt försök att vinna, säger Öqvist.
Att bli profet i sin egen hemstad är alltid svårt. Att bli profet i en stad som Luleå, där det redan finns gott om dem, är ännu svårare.
– Äh, vaffan, det här är ju Norrbotten. Här blir väl ingen profet? Det är inte vår grej, det där. Det är en svår jävla historia, det där med att bli profet, och jag är definitivt inte där ännu. Jag blev jätteglad när jag fick frågan om att komma hit och kände att jag kunde göra nytta. Jag vet inte ens om jag vill bli profet. Jag vill bara göra ett bra jobb.
Öqvist förstår guldkravet, han tycker också att det är viktigt, men det finns viktigare utmaningar för honom.
– Det största problemet för klubben har varit övergången från tiden med Håkan Larsson, John Rosendahl och Jim Enbom. Att tappa den stommen är jättesvårt.
Vad var det som gjorde att de kom fram?
– De fick göra resan. Jag har för mig att Håkan sagt att när de för första gången tog sig till semifinal var det en så stor grej att klubben bjöd laget på en resa för att fira. Fattar du? För en semifinal! Jämför det med de förutsättningar som Adam Rönnqvist och Chrille Ryan levt under. Håkan kom in i laget och fick vinna. Sen fick han spela bredvid Eric Elliott och vinna. Sen fick han vara ledande spelare och vinna, för att till sist stå för klubbhjärtat och kulturbärandet. Klart det börjar vackla när såna spelare försvinner – vem ska nu bära laget?
Hur får man fram en sån trio igen, då?
– Parallellt med att man försöker vinna, parallellt med att man duckar era krönikor om hur dålig man är, måste man hålla ögonen på vad som ska byggas. Det arbetet är svårt, det tar tid och är inte lätt. Jag måste ha koll på vart vi är på väg, spelarnas utveckling och vilka som kan växa vidare och vara kvar i laget tre år framåt – samtidigt som jag förbereder laget för Uppsala i kvarten.
Du tycker alltså att det finns spelare i laget som kan bli nya Håkan, John och Jim?
– Ja. Det tycker jag. Det är inte lätt, men det är inte heller omöjligt. Nog har vi spelare som – om de får göra resan, vinna ett par mästerskap och få den där självklarheten – kan bli lika bra. Då har vi en stomme som kan vinna många år framöver.