70-talets New York var ett syndens näste, om det råder inga som helst tvivel. Medelklassen flydde raskravallerna och brottsligheten på Manhattan och flyttade ut till villaområdena i Queens – och Long Island. Där, i Nassau, växte David Visscher upp, i någon mån i skuggan av sin far.
Ed Visscher var präst, lärare, så småningom rektor och framför allt en oerhört framgångsrik basketcoach på Long Island Lutheran High School – så pass framgångsrik att skolans baskethall nu för tiden bär hans namn, att skolan varje år delar ut Reverend Ed Visscher Award. Dessutom var han en av grundarna till ett gigantiskt basketläger som hölls varje sommar och i någon mån var det där unge Davids coachkarriär började.
– När lägret var över samlade pappa alla duktiga coacher som varit med vid en pool i närheten. De öppnade en "keg", åt pizza och snackade basket. Jag var 11, kanske 12, sprang omkring där och lyssnade på alla samtal mellan de här duktiga coacherna. Taktik, spelutveckling, personlig utveckling – basketen var en del av mitt liv från det att jag föddes, säger Visscher.
Hur var det att växa upp som hans son?
– Ska jag vara ärlig så tror jag knappt att farsan såg mig spela basket förrän jag var 15-16, han hade ju alltid sina egna lag att träna. Han dog -99, jag har så här i efterhand funderat på om han varit stolt över hur jag coachat mina lag. Inte så att jag ligger sömnlös, men det finns där någonstans ändå, som för alla söner som respekterar sina pappor. Efter första guldet med Plannja ringde morsan och sa att "Ed hade varit stolt". Hon har naturligtvis ingen aning, hon kan inget om basket, hahaha. Men jag tror att han hade varit nöjd.
David Visscher var en bra spelare på highschool-nivå, han fick basketstipendium på Florida State University men flyttade efter två år till akademiskt mer prestigefulla men idrottsligt lite sämre Brown för att inte hamna bakom en ny supertalang i rotationen. På Brown tog han sin ekonomiexamen, hade ett jobb klart på Wall Street – men då ringde det från Sverige.
Visscher bytte spår, glömde takvåningen på Manhattan och flyttade in i en etta i Västervik för att spela basket. Högre upp än så kom han aldrig som spelare, men som tränare gick det bättre och säsongen 2000/2001 var han för första gången huvudansvarig för ett lag i högsta serien. 08 Stockholm var ett mediokert lag, men hade fått in hemvändande landslagsguarden Olle Håkansson under säsongen och hittade sin själ under semifinalen mot hårt Europasatsande Plannja. Det stjärnspäckade laget från Luleå åkte ut i fyra matcher, coachen Bill Magarity kastade sin assisterande in i reklamskyltarna och spelarna sågade sin lagledning offentligt. Visschers 08 vann sedan finalen i tre raka matcher mot Norrköping och innan den champagnetäckta bussen hade hunnit lämna parkeringen bredvid Himmelstalundshallen ringde det i coachens mobiltelefon.
– Det var Lars Mosesson som ville att jag skulle ta över Plannja. Jag hade väl ingen direkt bra bild av honom, han framstod som en ettrig skitstövel, hahaha. Jag sa åt honom att låta mig fira och ha ont i huvudet i tre dagar och ringa mig på tisdag klockan tio. Prick klockan tio på tisdag ringde han igen, säger Visscher.
Resten är baskethistoria. Som tränare för Plannja vann Visscher fyra guld, tog ett silver och åkte ut i semifinal två gånger.
– Ett helt okej facit. Jag hoppas vi kan bygga på det lite till, säger Visscher.
Ed Visscher var en hetlevrad basketcoach, mer svavelosande predikant än öm biktfader. Under 50- och delar av 60-talet coachade han iförd sin prästkrage – eftersom domarna respekterade guds tjänare för mycket för att våga ge honom en teknisk foul. Det gick till slut så långt att domarorganisationen krävde att pappa Visscher tog av sig kragen när det var match – men temperamentet har inte gått i arv.
Däremot har David tagit med sig andra egenskaper från sin far.
– Det är väl prästsonen i mig som talar, men jag tror att när man behandlar folk med respekt får man tillbaka det. Är man kort, delar ut utskällningar och är otrevlig bygger folk murar runt sig. Jag tror inte på den filosofin, då blir det mer att man tolererar varandra än att man uppskattar varandra.
Visschers viktigaste eftermäle från Plannjatiden är att han fick alla spelare – oavsett om det var Andrew Mitchell som spelade 39 minuter per match eller Mats Olsson som spelade en minut – att trivas hyfsat och känna sig uppskattade. I stora drag påminner det om Jens Tillman.
– Det kan stämma. Jag och Jens har ganska olika personligheter, men vi är båda två rätt bra på att skapa kontakt och dialog med spelarna. Med det kommer en tillit som gör det lätt att diskutera – även när saker inte är bra, säger Visscher.
Hur gör man det?
– Det gäller att bygga upp tillit när det är lugnt – för det kommer att blåsa hårt under en säsong. Man kan inte hamna i en "pissing contest" direkt, då går det dåligt när det blir strid på riktigt.
När Jens Tillman lämnade Luleå Basket efter sin drograttfylla gick första erbjudandet till Visscher. Han var sugen – men ville samtidigt inte lämna sitt vanliga jobb på skolförvaltningen.
– Det hade jag aldrig gjort. Med ålderns rätt uppskattar jag stabilitet, jag är väldigt tacksam för att min ordinarie arbetsgivare gav mig chansen. Det är klart att jag ville träna Luleå Basket.
Varför är det så klart?
– Flera anledningar. Dels är jag imponerad av den resa som klubben gjort, dels kände jag att jag kunde hjälpa till. Jag kan definitivt coacha laget, om jag kan vinna återstår att se – men jag vet vad som krävs.
Du kände ett ansvar?
– Lite grann. Inte av pliktkänsla, men det finns ändå en tanke om att jag borde hjälpa till nu när det behövs.
När han tog över Plannja gjorde han det efter Bill Magarity, kanske klubbens minst omtyckta coach någonsin. Den uppgiften var tacksam – men nu ska prästsonen från Long Island kliva in i en ny skugga.
Jens Tillmans.
– Jag kommer inte att försöka bli Jens. Men det är väl det som är grejen med mig, jag har gjort tillräckligt mycket för att kunna komma in och bara vara Dave Visscher. Jag kommer inte att kopiera allt som Jens och de andra gjort under de här tre åren, men jag kommer inte heller att riva upp allt han gjort. Det vore bara dumt.