Det är mindre än en vecka kvar tills SM-finalserien mellan Udominate och Northland Basket drar i gång. Martina Stålvant, 25, sitter på ett kafé i stan och pluggar. Hon läser psykologi på distans, tycker det är spännande att fundera kring varför människor gör som de gör.
Som basketspelare, med flera proffsår i bagaget, har hon stött på alla tänkbara människotyper.
– Som i ett lag där det är tolv individer och alla har olika bakgrunder och åsikter. Och sen en coach på det som ska styra alla på ett visst sätt. Det är rätt häftigt och intressant hur det fungerar. Jag har haft många coacher med härskartekniker till exempel, säger Stålvant.
Tränaren sedan ett år tillbaka, Jens Tillman, har hon bara gott att säga om.
– Jens vill att alla ska må bra och han sätter fokus på det. Han vill att alla ska vara trygga och lita på sig själva. Det ska vara harmoniskt och det har jag väl inte riktigt varit med om förut.
Är det positivt?
– Ja. Om du är trygg och bara spelar, då får du chans att spela din bästa basket. Jag har haft tränare utomlands som är hysteriska, som byter ut spelare efter ett missat straffkast och där fradgan bara rinner.
Martina Stålvant har gjort flera år utomlands. 2010 spelade hon för spanska CB Gran Canaria och året efter var hon i tjeckiska IMOS Brno. I fjol var hon dessutom i Slovakien en sväng.
Hennes minnen från proffsåren är ärligt talat rätt galna. Framför allt från tiden i Spanien och Tjeckien.
Hon berättar om tränare som kallat henne korkad, värdelös och dum i huvudet. Om tränare som kastat taktiktavlor mot spelarna och till och med tagit till våld.
– I Spanien slog tränaren till en spelare riktigt hårt. Som ett slag och en knuff samtidigt, hon flög och tårarna bara rann. Men sedan gick hon in och avgjorde, så det kanske funkar på vissa. Hon kanske behöver någon som skriker och skäller, hon kanske inte skulle kunna ha Jens som tränare.
Det låter rätt kämpigt?
– Första året i Spanien var jobbigt, det var så nytt. Det var mitt första år utomlands och att få höra att man borde lägga av helt, det var sjukt jobbigt. Varje ”possession” blev så himla viktigt, det var en sjuk press.
När hon lämnade Spanien för Tjeckien trodde Stålvant på en trevligare upplevelse. Så blev det inte.
– Min tränare där tilltalade mig inte på ett helt år. Det enda han sa till mig på en hel säsong var att jag skulle ha mindre och tajtare shorts.
Varför? För att det skulle se snyggt ut?
– Ja. Jag antar det. När vi spelade Euroleague hade vi ju redan figursydda kläder. Vi var tvungna att ta bystmått, midjemått, vadmått, allt. Min coach tyckte att jag hade för stora shorts och ville att jag skulle tajta till dem hos en sömmerska. Då förstår du hur surrealistiskt det är. Att komma hit till Northland, vilken skillnad. Här kan jag slappna av.
Martina Stålvant berättar om en väldigt sexistisk atmosfär i den tjeckiska klubben.
– Det värsta kanske var deras kontor, hela väggarna var fyllda av pornografiska affischer. För dem var det ingen stor grej. Tänk om det sett ut så på Northlands kansli, det hade ju blivit polisanmälningar. Jag ska inte säga att Sverige är perfekt, men det där hade inte hänt.
Vid ett tillfälle fick hon en minst sagt opassande kommentar från klubbens fysioterapeut.
– När jag knöt skorna sa han: ”Martina, behöver du en gynekolog? Då kan jag ställa upp.” Och så skrattade alla gubbarna. Det är nog det värsta jag har varit med om. Men de tycker nog inte att de gjort något fel, där var det inget fel att skämta på det sättet.
Nu gör Martina Stålvant sin andra sejour i guldjagande Northland Basket, hon var här även säsongen 2012/13, och hon trivs otroligt bra.
– Alla bryr sig så genuint om alla spelare och det är så fint att se.
Är du sugen på att åka utomlands igen?
– Där kanske jag fick jättebra pengar, men mådde jag bra? Nej. Jag tycker inte att pengar är så viktigt och här i Luleå är det superbra. Nu har jag sagt många sjuka saker om proffstiden, men det är klart att det finns många bra saker också. Jag har lärt mig väldigt mycket och fått skinn på näsan.
...och du har haft många märkliga beteenden att analysera?
– Det är ju det jag menar, att det är så himla intressant för mig. Min spanske tränare skulle vara så elak som möjligt för att jag skulle spela så bra som möjligt. Medan Jens är tvärtom, det ska vara tryggt och fint. Det är rätt häftigt, för nu kan jag ta någon som står och skriker.