Matchen mellan Luleå Basket och Fryshuset? Inte mycket att skriva om. När de 40 minuterna var avklarade stod det 96–58 på tavlan.
Allt var precis som vanligt med andra.
Andra saker som var precis som vanligt: Klacken skrek Julie Vanloos namn gång på gång. Och den belgiska landslagsguarden fick skriva autografer till ett 20-tal ungdomar efter matchen.
– En bra match. Det var lite upp och lite ner. Återigen hade vi en dålig tredje period. Vi måste jobba på vårt fokus när vi kommer ut från omklädningsrummet, säger Vanloo.
Vad säger du om din egen match?
– Bra – i slutet. Jag försöker alltid göra min grej på planen, hitta passningar och om jag får öppna skott kommer jag att skjuta. Jag är nöjd med min match, men det viktiga är att vi vinner. Jag bryr mig inte om poäng, det vet du. Jag försöker göra mina lagkamrater bra.
Hennes 17 poäng var ändå bäst i hemmalaget.
Och Vanloo fick återigen pris som matchens bästa spelare.
Hur många gånger du har du fått det priset?
– Ingen aning.
I år, menar jag.
– Ingen aning.
Det är många gånger nu...?
– Ja...
Vad gör du med priserna?
– Det beror på vad det är. Ibland ger jag det till våra underbara grannar. Jag försöker ge blommorna till något fan. Om jag kan glädja någon annan så gör jag det.
Julie Vanloo berättar att hennes pappa Phillipe såg matchen från läktarplats.
– Jag är glad att han får se det här, att jag har det bra. Jag gör mitt tredje år som proffs utomlands, men jag har aldrig känt mig så fri som här. Jag spelar med så mycket glädje.
Hur stolt är din pappa?
– Väldigt stolt. Han är alltid stolt ,även om jag spelar dåligt. Han är min klippa, mitt stöd. Han är min klippa, mitt stöd.
Hur då?
– Han lugnar alltid ner mig om det går dåligt i basketen. Jag har gått igenom mycket i basketen. De två första åren i Frankrike var svåra år. Hur? Jag var ung, det var svårt. Mycket press på mina axlar. Men när du är 20 år kan det vara svårt att flytta hemifrån. Båda föräldrarna gör det, men pappa är speciellt bra på att lugna ner mig och säga att det löser sig. Jag behöver verkligen honom.
Jag har förresten hör att en belgisk journalist gör en dokumentär om dig nu?
– Det är en bra vän till min pappa. Han är journalist på en belgisk basketsajt. Han är här och gör en dokumentär om de tre hemmamatcherna som vi har nu och om hur mitt liv är här.
Oj. Hur stor är du hemma i Belgien? Är du en superstjärna?
– Åh, nej, nej. Jag ska vara med landslaget nu och vi är riktigt bra. Vi har WNBA-spelare. Men jag är ingen stjärna.
Men de gör ju en dokumentär om dig?
– Jag är landslagsspelare, det är allt. Jag är ingen stjärna. Jag skulle aldrig kalla mig stjärna. Verkligen inte.
Men det är kul?
– Det är fint att de gör ansträngningen att komma hit, visa Belgien hur proffslivet är och hur det är att bo i Luleå. Så att folk får se hur det är att vara hemifrån och bo i Luleå... Där det är mörkt vid halv tre på eftermiddagen, säger Vanloo och skrattar.
Äh. Du måste ju vara en stjärna om de gör en dokumentär om dig.
– Nej, jag är ingen stjärna. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin säga det. Och våga inte skriva det heller.