Adam Rönnqvist kommer från Skurholmen, han har sett Plannja spela, han har växt upp med en titan framför ögonen. Han har till slut fått en ordentlig chans med de stora gossarna efter en tur till Norge och spel i farmarlaget. I LF Basket har han varit fläckvis fantastisk, oftast ojämn och inför den sista perioden av den andra kvartsfinalen hade han spelat lite drygt sex minuter.
Han var inte den jag hade skickat fram för att avgöra matchen.
Han var inte den jag hade lagt hela lagets framtid, både på kort och lång sikt, i händerna på.
Han var ett osäkert kort, knekt i topp mot par i ess, och han måste ha sett livet passera revy när han steg fram mot elden med 8.8 sekunder kvar av matchen.
Efter den första kvartsfinalen mellan de här lagen gav jag upp. Det här lagets viljelösa och och kraftlösa inställning irriterade mig, att vissa spelare gick omkring och såg ut som att de inte brydde sig gjorde mig förbannad. Jag skrev vad jag tyckte, som jag brukar, och jag vidhåller fortfarande att jag hade rätt.
Däremot hade jag aldrig väntat mig det här.
LF-spelarna visade stolthet. LF-spelarna visade mod. LF-coacherna gjorde vad de kunde och skulle i en hel match och fick fullständig utdelning. Vissa chansningar – att spela med Brandon Barton och Adam Rönnqvist på bakplan i avgörande lägen gör mig lite kallsvettig, men LF klarade av det utan några större problem – gick hem och betalade av sig på slutet.
Det hade ju varit så enkelt för ett lag som haft en katastrofal säsong att bara lägga sig ner och självdö.
LF låg under med elva poäng i paus. LF låg under med sju poäng inför sista perioden. LF gjorde inte alls någon exceptionell insats – men spelarna slutade aldrig jobba. Jag såg hundra öppna Boråstreor i den första matchen, bara fem i första halvlek och inte en enda under de två sista perioderna. Åkesson, Augustus, Ilunga, Barton, Kearney – de störtade som Stukabombare mot bortalagets skyttar när chanserna uppenbarade sig.
Och till slut lades allt ansvar för matchen på Adam Rönnqvists axlar. Med 8.8 sekunder kvar var ställningen 81-79 till LF Basket. Rönnqvist var tvungen att sätta båda sina straffar för att inte fenomenet JJ Miller skulle kunna avgöra matchen med en av sina långa treor.
Han satte den första.
Han satte den andra.
LF Basket vann, tack vare Rönnqvist, tack vare Augustus, tack vare Fredrik Joulamo och Keith McLeod, tack vare en total, fenomenal arbetsinsats. Det var nästan som förr i tiden.
Så, spelare och ledare i LF Basket: Jag skrev att ni var fullständigt inkompetenta,
jag skrev att ni var den sämsta samling dårfinkar och virrpannor som någonsin skådat ett parkettgolv och att ni inte brydde er.
Där hade jag fel.
Jag tror fortfarande inte att ni är material för en ärorik framtid, ni är fortfarande många matcher från en bra säsong – men jag är i alla fall glad att ni visade upp er bästa arbetsinsats till slut.
Har ni mer?