Det tog ungefär två minuter för LF Baskets grekiske forward Alexandros Sigkounas att presentera sig för sin nya hemmapublik. Då kastade Alex Wesby en långboll från korg till korg. Sigkounas tog ner den och istället för att lägga i sina första poäng skickade han ut den till Haukur Pálsson på trepoängslinjen – som skickade i 8–2 utan att blinka.
Det tog ungefär två halvlekar för Sigkounas att bli ny publikfavorit. Då kastade han sig själv efter en förlupen boll, på väg ut över kortlinjen, och lyckades precis klösa den till Pálsson innan han själv brakade in i reklamskylten med huvudet före.
Strax efteråt drog Sigkounas på sig sin tredje foul, i vild kamp om en offensiv retur, och när han lufsade mot bänken i besvikelse klappade och tjoade folket i hallen som om han just tagit SM-guld på egen hand.
Det var en grundkurs i hur man gör sin första match för sin nya klubb, hur man förvaltar förväntan och skapar en succé. Sigkounas gjorde många vackra saker, hans passningshänder måste vara de bästa som finns på en forward i Sverige. Men framför allt visade Alexandros den store precis det som jag skrev om i min krönika inför den här matchen.
Precis det som Luleås basketpublik lärt sig både älska och kräva av sina spelare: Han slet, kämpade och klöste sig till varenda fördel som hans klubb kunde få.
Sigkounas var inte ensam, långt ifrån, men han var den som överraskade mest. Alex Wesby, 34, visade att farbror fortfarande kan både hoppa och skjuta trepoängare, islänningen Haukur Pálsson var 75-procentig från trepoängslinjen och Jonathan Person visade att det inte bara är Christopher Ryan som har farten för att såra bättre lag än Umeå. Det här var stundtals en uppvisning i Öqvistskt lagspel – en gång räknade jag till fem svingar runt trepoängslinjen innan Tim Kearney fick fritt skottfält från hörnet – men det fanns naturligtvis brister också.
Men, och det här är det viktiga: De bristerna handlade oftast om tveksam tajming, osäkerhet och ovana.
Just det. Sånt som brukar komma med tiden.
Umeå är inget bra lag, även om det är mer kompetent än vad jag trodde. Det blev inte bättre när ankaret Omar Krayem halkade och vred knät. Krayem spelade förvisso lite mer efter skadan, men haltade mest omkring och satte sig till slut för resten av matchen. Öqvist luftade bänken, det gick så långt att han till slut spelade med Erik Edin (född 1991), Jonathan Persson och Arvid Isaksson (födda 1993), Markus Grahn (1995) samt Andreas von Uthmann (1996). Det märktes, men inte mer än att LF bara förlorade sista perioden med åtta poäng.
Det blev lite segt där i sista, det ska erkännas – men låt er inte luras av det.
Hårdraget innehöll den här matchens första tre perioder fler glädjeämnen än hela förra säsongen.
Det finns dock ett problem med dagens LF Basket som inte har med bristande lagspel att göra. Antingen måste klubben rätta till det problemet – eller helt enkelt acceptera ett uttåg i kvarts- eller semifinal.
Andre avbytare från bänken heter nämligen Tim Kearney.
Det är ingen kritik mot Kearney, hans förmåga att göra så mycket som möjligt av rätt få basketverktyg är imponerande och jag är lite småförälskad i hans inställning till både livet och basket. Men han är inte en tillräckligt skicklig spelare för att en potentiell guldklubb ska kunna luta sig mot honom.
LF Basket har helt enkelt inte tillräcklig bredd för att utmana de riktigt stora.
Det behövs en eller två spelare till – sedan skulle faktiskt Öqvists bygge kunna utmana om titeln redan i år.
Vågar du stå emot de locktonerna, Lars Mosesson?