Det är ju, faktiskt, smått fantastiskt. I förrgår satt jag på damernas femte semifinal och hörde 2 600 basketfebriga fanatiker skrika fram sina favoriter till final. Där och då gick det inte att undgå att tänka på hur det skulle se ut under dagens match.
Öde läktare? Visst.
Gäspande människor? Säkert.
Tumbleweed, stäpplöpare, ni vet de där rullande buskarna som alltid blåser längs gatorna i övergivna westernstäder, som långsamt rullar över parketten? Inte alls omöjligt.
Att det inte var mer människor på plats förvånade mig inte. LF Basket har däremot förvånat mig förr, det har hänt en sisådär fyra-fem gånger den här säsongen och det är därför det inte går att med hundra procents säkerhet räkna ut laget, inte ens i de mörkaste stunderna. I går hände det igen.
Luleå är en idrottstad, det råder inga tvivel om det. Det kan vara en börda för ett underpresterande lag, för en underpresterande förening, därför att det oftast finns en framgångssaga att spegla sig i. Det kan vara tråkigt, trist och alldeles… Alldeles underbart.
För ibland smittar slutspelsfeber.
Ibland sprider sig elden från det ena laget till det andra tills en hel stad står i brand.
Det enda LF Basket behöver göra för att glöden ska bryta ut i full låga är att vinna på bortaplan och ge sin publik en semifinal. Jag tror inte på det – det är en rent statistisk analys från min sida – men i en avgörande slutspelsmatch handlar väldigt lite om statistik.
Hemmaplansfördelen är ju inte en enkelriktad gata. Människor jag pratat med, såna som inte kommer från Luleå men ändå tagit plats i vårt idrottsliv, har ibland förundrats över hur kritisk publiken i den här staden är. Jag har hört alla möjliga reaktioner på samma tema, den senaste var den här.
”Här i Luleå älskar man inte sina klubbar som på andra ställen.”
Jag skulle vilja säga att det är precis tvärt om. Här i Luleå älskar publiken sina klubbar hängivet – så hängivet att den faktiskt är beredd att vara kritisk mot dem som inte levererar i klubbens namn.
I hundratals år har vår landsände skickat skinn, skog, järn, vattenkraft och – den största naturresurs vi har – våra unga söderut. Vad vi fått tillbaka? Vi har kallats för bidragstagare och glesbygdsfyllon av dem som tjänat på våra råvaror. Jag vet naturligtvis inte, men min teori är att våra idrottslag på något sätt blivit det norrbottniska folkets sätt att ge igen, att ta något tillbaka.
Ett sätt att visa för södra Sverige att nej, vi är inte så dåliga här uppe, ett sätt att känna stolthet för något som är vårt, bara vårt.
Det innebär att våra lags framgångar blir så mycket större.
Det innebär också att våra lags misslyckanden, i publikens ögon, blir ett svek mot större värden än de idrottsliga.
LF Basket har gjort sin sämsta säsong någonsin. Det har inte gjort att publiken har gått hen ur huset för att stötta sitt lag. Istället har man stannat hemma, gnällt och till slut skrikit högt över misslyckandet – vilket naturligtvis har lett till ännu större misslyckanden.
Men jag vågar lova att det fortfarande finns ett gigantiskt basketintresse i den här staden. Jag vågar lova att publiken kommer tillbaka om de bara får en anledning att göra det. En semifinal, till exempel. Och nu snackar vi.
Nu pratar vi avgörande match på bortaplan. Nu diskuterar vi om en chans att förvandla en säsong i Sveriges djupaste basketträsk till guld – eller i alla fall en semifinalplats.
På andra sidan: Ett lag som är bättre, som har vunnit sina båda hemmamatcher med förkrossande siffror – men också ett lag som har så mycket mer att förlora.
LF Baskets spelare och ledare har redan förlorat allt som går. De har redan blivit fråntagna segrar, publik, heder och ära. Det enda de har kvar nu är svetten, blodet och minnet av den där tiden då de var firade basketstjärnor.
Vill de uppleva den igen?
Det är upp till dem själva.