Jelena Antic är en av Luleå Baskets största stjärnor. Både meritmässigt – och på längden. Hon kommer få dra ett oerhört tungt lass om de svenska mästarna ska lyckas.
Såväl i dagens premiärmatch mot rivalen Udominate som i kampen om ännu ett SM-guld.
Och det är inte för inte som tränaren David Visscher använder ord som ”komplett” och ”väldigt kompetent på alla områden” när han beskriver henne.
Så låt oss prata med basket med Jelena Antic.
– Fråga mig inte om matchen på torsdag. Alla frågar om det. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inget om det laget. Jag vet bara att vi kommer ge 110 procent. Alla säger att de är så bra, att de kommer vinna. Men visst har vi vunnit guld tre år i rad?, säger den 25-åriga forwarden.
Okej. Vi pratar om något annat. Hur trivs du i Luleå?
– Fantastiskt. Jag älskar staden, det är en gullig liten stad. Men det är kallt. Jag gillar inte kylan. Men klubben är fantastisk, jag gillar coacherna och hela organisationen.
Kallt? Nu? Du är medveten om att det kommer bli kallare?
– Jag är medveten om det. Det är den enda anledningen till att jag inte skulle ha skrivit på. Men jag tänkte: ”folk bor där och de överlever”.
Vänta. Överlever?
– Jag gillar verkligen inte när det är kallt.
Den 187 centimeter långa forwarden har spelat basket i en rad länder. Förra säsongen spenderades i Rumänien. Dessförinnan har hon spelat i Israel och Serbien.
Och i USA.
Dit flyttade Antic redan när hon var 15 år.
– Jag flyttade dit ensam, utan mina föräldrar. Jag fick ett stipendium för att börja på high school där. Jag ville verkligen åka dit. Jag sa till mina föräldrar att jag skulle till USA och att de inte skulle störa mig med skolan hemma i Makedonien. De tänkte nog att jag var en knäpp unge, men det hände, säger Antic.
Det var en agent som kontaktade Antic och hennes föräldrar och sa att det fanns en möjlighet att börja på high school i USA.
Där gick hon i tre år och sedan blev det ytterligare två år på college innan hon återvände till Europa.
– Det var tufft för mina föräldrar, så klart. Jag var ju bara en bebis. Men när man är ung tänker man inte, man är så laddad att åka. När jag blev äldre fick jag mer hemlängtan.
Hur var det att flytta så långt från föräldrarna som 15-åring?
– Jag var så ung, jag sakande inte någon. Det var konstigt. Det enda svåra var egentligen språkbarriären, min engelska var inte den bästa då. Men det var egentligen fantastiskt, USA är verkligen drömmarnas land.
– Men för en ung spelare som mig var det fantastiskt, det var stora hallar som altlid var fullsatta.
Skulle du vara den basketspelare du är i dag, om du inte hade flyttat till USA som 15-åring?
– Vet inte, det är en bra fråga, jag har aldrig tänkt på det. Men det har lärt mig mycket, inte bara basketmässigt. Jag är en mer mogen person på många sätt. När jag var där... Jag var så stark. De har en galen träningsetik. Jag var ett monster. Du ser mig nu?, säger Antic och fortsätter:
– Jag är smal nu, men där tränade jag som en soldat. Vi vaknade vid fem, tränade ett par timmar på morgonen, gick i skolan och så tränade vi efter skolan med. Bam, bam, bam. Det var ingen vila alls, det var helt galet. Men du klarade det. Det har hjälpt mig. För mig var det bra att jag åkte.
Hade du varit samma person i dag, utanför planen, om du inte hade flyttat till USA?
– Definitivt inte.
Utveckla.
– Alla som åker hemifrån som 15-åringar påverkas, oavsett om du vill eller inte. Du försöker klara av alla utmaningar du ställs inför. Man får verkligen kämpa.
Förutom USA har du spelat i flera länder. Hur har det varit?
– Fantastiskt, jag älskar att resan. Det är den största lyckan för oss basketspelare, att vi har möjlighet att flytta världen runt och träffa spelare och fantastiska människor. Alla länder har bidragit med olika positiva och negativa saker. Jag är glad över alla ställen jag varit på. Jag är fortfarande ganska ung, så jag ser fram emot att resa mer och lära mig mer om olika kulturer.
De bra och dåliga sakerna, vad har varit bäst?
– Att jag träffat några fantastiska människor och spelare. WNBA-spelare som varit tuffa att möta. Men det stora med alla länder är att man träffar människor från olika delar av världen och lär sig om deras kulturer.
Vad har varit det värsta?
– Att du ibland träffar dåliga lagkamrater eller coacher, men det är en del av basketen. De är inte dåliga människor, men du kommer inte alltid överens med alla lagkamrater och coacher. Det var inga hemska upplevelser så. Men alla är inte alltid fantastiska.
På tal om lagkamrater. Jag har hört att du är en som skämtar mycket inne i omklädningsrummet.
– Är jag?
Ljuger de som säger det?
– Nej, de ljuger inte. Jag är sån, jag gillar att skämta. Kanske måste jag bli mer seriös nu när jag blir äldre?
Vad gör du för något?
– Jag härjar runt med alla. Jag retas alltid med folk. Hur de uttalar engelska ord, eller så retar jag dem för deras pojkvänner. De blir blyga när jag pratar om det, de rodnar. Jag retas för allt som kommer upp.
Men det är mest retsamma grejer? Du limmar inte fast någons skor eller så?
– Jag har inte gjord det än, men det var en bra idé. Jag kommer skylla på dig och säga att du tvingade mig.
Bara för det tänker jag avsluta med en basketfråga. Vad är du för typ av spelare?
– Jag är inte en spelare som bara gör en sak, som bara skjuter eller tar returer. Jag vill göra allt. Passa, skjuta. En gång i tiden spelade jag point guard.
Va?
– Det är därifrån jag fått mina skills. När jag gick på college, när jag var 17-18 år, så började jag växa på längden. Innan det var jag alltid guard och bara ibland forward.