I pausen, strax innan den tredje perioden skulle börja, befann jag mig nere i korridorerna utanför Northlands omklädningsrum. Northland ledde med 14, Sallén hade haft en fantastisk offensiv i andra perioden och hemmalaget hade behållit sin ledning med andan i halsen tack vare strålande skytte och individuella prestationer.
Plötsligt slås dörren in till det allra heligaste upp och ut lufsar Northlandcoachen Jens Tillman. Han har en gigantisk snus hängande ner över tänderna, skrattrynkorna skrynklar det vänliga ansiktet och han kvider – gråter nästan – av undertryckt glädje innan han brister ut i ett gapskratt.
Det är oerhört lätt att inte ta Jens Tillman på allvar. Han är en glad prick, nästan lite för glad, en artist och en ordvrängare av rang. Inför matchen sa han att spelarna skulle komma ut som ”uppretade babianer” under de första minuterna och att det sedan var upp till honom, ”djurskötaren”, att styra upp saker och ting efter det. Han svär som en sjörövare och ser ut som en överdimensionerad tonåring.
Men någonstans bakom den fasaden finns det naturligtvis en anledning till alla Telges SM-guld.
Någonstans bakom den fasaden finns det en anledning till att alla Tillmans lag alltid presterar som bäst när matcherna betyder som mest.
– Det känns som att han bryr sig om oss, han är en genuint varm människa. Det är oerhört viktigt, särskilt för mig som kommer hela vägen från staterna. Han har inget hierarkiskt tänkande, han är ingen som måste bestämma bara för bestämmandets skull – men han vet när han ska dra i tyglarna, sa Katie Bussey.
Northland kopplade strypgreppet direkt från start och släppte aldrig taget. Snarare skruvade Brittany Smart, Katie Bussey och Dajana Butulija åt sina händer ännu hårdare runt Salléns nacke ju längre matchen led. Det fanns en miljon tillfällen då gästerna kom lite närmare, fick lite nytt syre – men direkt de gjorde det: En trea, ofta från svåra situationer, ofta rakt i ansiktet på en försvarare.
Sallén fick aldrig chansen.
Northland var helt enkelt för bra.
Till slut stod vi där och såg spelarna dansa finaldansen. Vi har sett det förr, men jag tror aldrig att jag sett ett Luleålag som varit så mentalt välrustat för en final.
Min känsla är att Northland har ställt skickligare lag, definitivt bredare, än det här på benen. Men så, varje gång som finalskakningarna kommit krypande, har de lagen darrat, vibrerat och fallit samman.
Det här laget är uppenbart mindre, uppenbart tunnare, uppenbart svagare och troligtvis mindre skickligt än finalmotståndaren Norrköping – men kanske är det lite modigare. Kanske vill de här spelarna lite mer, kanske vågar de lite mer, kanske är det så att Jens Tillman – precis som jag sa långt innan han tog över som tränare, jag ville bara ha det sagt – har skapat ett litet monster.
Jag pratade lite om det där med Tillman, om vad han gjort och hur han tänkt.
– Vi har pratat mycket om det där, om varför vi började med basket. Inte fan var det för att gå på träningarna och nöta utboxningar under korg. De här spelarna tycker att det här är roligt, de njuter av det här – samtidigt som de tycker att det är jävligt viktigt med basket.
Nu blir det final för Anna Barthold, för Tina Trebec, för Bussey, Smart och Butulija. De gjorde fantastiska insatser, allihop, och det här är ett lag som lever och dör med sin förstafemma. Ändå var det Alexandra Ferm som fångade mitt öga, som symboliserade Tillmans lilla klyscha, exakt hur viktigt det är med basket för laget.
Med bara minuter kvar av matchen – publiken hade redan ställt sig upp och börjat fira, precis som avbytarbänken – och i ledning med 20 poäng drog hon på sig sin femte foul. Hon blev så förbannad att hon först skällde ut Christy Bacon, sedan domaren och till sist sparkade en vattenflaska så att den flög in i väggen.
– Jag vet, det var onödigt. Men jag blev så förbannad – jag ville ju fortsätta spela, förklarade hon.
Det kändes som att hon trodde att jag skulle ställa henne till svars för incidenten, men så var det naturligtvis inte.
Jag har väldigt svårt för en sak: Spelare som bryr sig för lite.
Spelare som bryr sig för mycket?
Jag älskar dem.
Publiken älskar dem.
Lagkamraterna älskar dem – och de kan till och med vinna SM-guld.
Eller, för att använda Jens Tillmans ord:
– Alltså, vi kommer att behöva plocka fram mer än vi visat hittills, till och med jag att vi är underdogs mot ett lag som Norrköping. Men med de här spelarna ger jag aldrig upp.