Jag måste bara få kommentera det faktum att Jonas Jerebko har blivit den första svensken någonsin i NBA.
Det tog alltså bara två år för den långe, gänglige talangen - som Visscher med stor ängslighet gav för lite speltid - att gå från rookie i Plannja till att nå världens bästa liga.
Det är hisnande stort.
Knappt fattbart.
I en tidning fick Jerebko frågan om han själv tyckte att det var större än månlandningen och Jerebkos svar höll...ja, NBA-klass:
- Well, fler människor har gått på månen än svenskar som skrivit på för NBA-lag.
Det känns som en ära att Jerebko tog vägen förbi Luleå för att uppnå sina mål och det blir en fest att följa honom mot Kobe Bryant, Shaq, Garnett, LeBron och grabbarna.
Framför allt har han visat alla unga svenskar (hör du, Ryan) att inget är omöjligt. Bara för att det står "Sverige" på passet innebär det inte att vägen är stängd. Allt är, från och med nu, möjligt.
Redan i morgon spelar Luleå Hockey sin första träningsmatch mot Leksand.
Nyfikna?
Jo, jag kunde gissa det.
Kajakpaddlingar, flottbyggen och beachvolleyturneriar i all ära - nu börjar resan på allvar som faktiskt kan bära hur långt som helst.
Det var många år sedan jag kände att jag kan skriva de orden om Luleå Hockey och faktiskt mena dem.
I ett helt årtionde har vi sett Luleå kämpa sig igenom en säsong för att sedan flyga med dunder och brak så fort slutspelet går igång.
Det här laget kan nå längre. Jag nöjer mig så.
Men trots alla spännande nyförvärv återstår naturligtvis att bevisa att det även funkar i praktiken. Tunga namn som Bartecko, Omark, Harju och Obsut ersätts inte hur som helst - men känslan jag har är att det här kan bli en total succé.
Så fort jag såg bilden på Jonte Hedström i bisarr peruk drog jag kraftigt på smilbanden. Alla är överens om att vägen till en Jonte-succé stavas "glädje och harmoni" och den bilden utstrålade just det. Jag tror på Jonte.
När det gäller Abbott-bröderna handlar det inte om tro - utan om övertygelse. Det blir succé. Punkt och slut.
Sedan har vi Arlbrandt och Olausson. Där är jag beredd att ge duon gott om tid. Säg fram till jul. Men sedan är det dags för stor leverans i powerplay.
Raffl? Ja, med tanke på den förre österrikaren som var här borde man vara skräckslagen, men jag tror att Raffl är av ett helt annat virke.
Backsidan ser trygg och stabil ut och det är väl lika bra att jag skriver det redan nu: det kan bli STORA genombrott för Fredrik Styrman och Kristofer Berglund.
Snabbt vidare till Plannja Basket.
Fjolåret var en trist historia - men det visade sig snabbt att mästarklubben bara slickade såren för att snabbt resa sig igen.
Årets upplaga ser klockren ut - trots att det bara, i nuläget, innehåller en amerikan.
Men jag är så dödligt less på alla jänkare som kommer hit och tar massor av speltid utan att innebära någon som helst förstärkning.
Får jag välja mellan Johan Åkesson och en...säg, Dan Oppland, så väljer jag en Åkesson alla dagar i veckan.
Dessutom ser laget perfekt balanserat ut. Håkan Larsson, Chris Ryan och Brandon McKnight är en stark guarduppsättning. Och i bakgrunden får talangen Gustav Nyström utvecklas.
Och under korgarna lär Åkesson och John Rosendahl få mycket hjälp av det finske rivgärnet Vesa Mäkäläinen.
Lägg till Jim Enbom, som trots ett hyfsat slutspel borde brinna av revanschlust.
Jag tror det är dags för det åttonde SM-guldet.
Luleå Basket har däremot tvingats göra "en Plannja" och dra desperat i nödbromsen. Den hårda satsningen på utländska spelare gav inget SM-guld, däremot en skenande ekonomi.
Årets upplaga är något helt annat och Luleå har inte med någon guldstrid att göra. Det känns som att klubben börjar om med hemvändare som Jenny Andersson och Stina Nilsson.
Men Luleå Basket har en stark organisation och det är den största garanten för att klubben snart är med i leken igen.
Det var många år sedan - men äntligen har vi elitbandy i länet igen.
Och HT Bandy har med sina värvningar av Peter Stock (välkommen hem) och Antti Ekman visat att klubben inte tänker åka ur. Ser fram emot att åka till Haparanda och se riktigt bra bandy.
Sedan har vi naturligtvis det kanske största av allt: OS i Vancouver där en viss Charlotte Kalla lär spela huvudrollen.
Jag har fått äran att bevaka hennes jakt på medaljer på plats uppe i Whistler Mountain och det lär bli ett minne för livet.
Och något säger mig att en viss Omark tänker göra allt för att slå sig in i det Tre Kronor som ska försvara sitt guld.
Att Öhlund och Holmström tar en plats utgår jag faktiskt ifrån.
Liksom att OS-hockeyn, i hockeyns hemland, blir klassisk.
Så. Semestern har mestadels varit underbar, men jag har faktiskt inte något emot att den tar slut.
Sista veckan ryckte det rejält i skrivartarmen.
Väl på redaktionen känns det som att äntligen ha kommit hem.
Som sagt: det här kommer att bli en underbar höst och vinter.