Vad gör ett lag som ligger under med 3-0 efter första perioden? Rätt svar: Vänder matchen
Jag hade tänkt skriva om Timrås mord på en målvakt.Men det här kom ju snarare att handla om en återuppståndelse.Aldrig har en frälsare varit mer välkommen än Pär Arlbrandt.
Foto: Bengt-Åke Persson
Rätt svar: Vänder matchen.
Det är inte enkelt, men det går. Och det var riktigt trevligt att titta på.
Inledningen var inte rolig, inte alls, och jag ska återkomma till den. Men såna här texter ska ju börja med det viktigaste. Så vi börjar med straffen.
Det stora läget, chansen då Luleå faktiskt kunde hitta tillräcklig energi för att vända, kom efter precis halva matchen.
Man kunde känna nervositeten ända upp under takbjälkarna, det är inte så lätt att sätta en straff som man kan tro, särskilt inte en som betyder så mycket och blablabla...
Oh, Kanada.
Mot Linköping missade Pär Arlbrandt en straff på ett smått pinsamt sätt. Den lille snipern har många kvalitéer, men något säger mig att han lagt sin sista straff i Luleå.
Chris Abbott åkte fram, stirrade ner Anders Lindbäck, såg precis varenda ledig nätmaska och smackade in en handledare från behagligt avstånd.
Efter det handlade rubbet om Luleå - både i andra och tredje. Mikael Lidhammars mål strax före sista pausen gjorde match av det hela, men både före och efter det handlade allt om missade chanser.
Abbott missade. Fabricius missade. Styrman missade. Fransson missade. Raffl missade. Jag tror till och med att Roger Åkerström missade, och han satt bredvid mig på pressläktaren.
Till slut var det nog bara Pär Arlbrandt som inte hade missat något. Med tolv sekunder kvar fick han också sitt läge, men han gjorde precis tvärt om.
Han satte den. Det kan ha varit säsongens viktigaste mål.
Ja, det missades en hel del chanser även i förlängningen. Men det spelade liksom ingen roll. För om Luleå hade förlorat den här matchen hade läget varit prekärt - då hade nämligen Timrå bara legat en poäng efter och ett pånyttfött Modo väntat i morgon. Nu är det en helt annan femma - massor av spelare är på väg mot storformen och det är inte utan att uppehållet känns en smula onödigt.
Låt oss avsluta med att prata om Mattias Modigs insats. Det är inte roligt, men det måste trots allt göras.
Fem minuter in i matchen gick burväktaren från Bensbyn ut för att stoppa ett enkelt nedlägg bakom eget mål.
En hel arena drog samfällt efter andan och muttrade något om att "målvakter ska hålla sig i målet".
I den miljön skulle Modig prestera, manifestera sin storhet och hitta den känsla som krävs för att dominera när Anders Nilsson öppnar båsdörr i junior-VM.
Det kändes lika hemtrevligt som en skyttegrav.
Timrå sköt tio skott i den första perioden. Men det behövdes bara tre för att bryta ner 22-åringens försvarsverk.
När Timrå gjorde 3-0 var det lite drygt två minuter kvar. Modig stod kvar länge. Länge. Länge. Han såg inte att Anders Nilsson tog på sig plockhandsken. Han stirrade rakt fram när den store junioren drog åt remmarna på klubbhandsken. När Nilsson satt på sig masken var det som att han vaknade ur sin dvala, tog ett par skär och gled sakta mot båset.
Ungefär halvvägs mötte han Anders Nilsson. Det var som att se Berlinmuren åka förbi en kökströskel.
Två saker vill jag säga direkt. För det första: Mattias Modig släppte in tre mål, ja, men det är bara det sista som han ska lastas för.
För det andra: Tre gånger under den andra perioden klingade pucken i stolparna bakom Anders Nilsson - trots att Luleås spelövertag var monumentalt. Ibland är marginalerna så små att det faktiskt är löjligt.
Så jobbar vi med nyheter