Stefan "Skuggan" Nilsson går ner på knä och täcker när Axelsson avlossar bössan mot Myllys i Luleåkassen.
Pucken träffar Nilsson mitt i skrevet och han slänger sig mot isen och brottar ner Frölundabacken.
Lars "Osten" Bergström går lös i båset.
En tekning kvar.
Två sekunder.
3-2 till Luleå.
Nilsson ligger ner i båset och vrider sig av smärtan samtidigt som Tomas "Bulan" Berglund ska ta den sista tekningen. Domaren släpper pucken och "Bulan" störtdyker ner och slänger sig på den.
- SM-guldet var utan tvekan det bästa i min karriär. Men jag hade det kämpigt, smärtan fanns kvar under hela flygresan hem. Precis efter slutsignalen kände jag en tomhet i stället för superglädje. Det var en knepig känsla. Men när vi skulle landa på Kallax, och jag såg billjus flera mil från flygplatsen, då övergick tomheten till enorm glädje, säger Stefan "Skuggan" Nilsson.
Det är en varm tisdagsmorgon. Luleå Hockeys a-lag kommer joggande på grusparkeringen vid Coop Arena och Nilsson har just kommit till jobbet.
Stoppades - av läkaren
Iklädd en svart pikétröja och med kaffemuggen i högsta hugg hälsar han på en kollega innan han slår sig ner på sitt kontor. På väggen hänger utmärkelser, bland annat Drömfemman, en tavla från 2008 då fansen utsåg honom till klubbens bästa forward i NSD.
Hans mål var att hålla på till 40-årsåldern, men 2004, 35 år gammal, tvingades han avsluta sin karriär som hockeyspelare. Problemen började under sommaren 2003.
Nilsson fick känningar i höger knä och när november kom kunde han inte gå på is. Specialisterna i Umeå gav honom beskedet; "Din hockeykarriär är över".
- Det var ett tufft besked att ta emot. Men redan säsongen efter hade jag kommit över den jobbiga känslan av att inte finnas med på isen.
- Jag ville absolut fortsätta, men en period märkte jag, det kan låta sjukt, men jag märkte att det var skönt att komma ifrån. Jag kände en lättnad när jag fick beskedet från läkarna och jag insåg vad jag hade försakat på grund av hockeyn. Den hade styrt mitt liv och hade gjort det väldig länge, säger han och fortsätter:
- Det är klart att jag saknade kompisbiten från omklädningsrummet. Att samlas och vara med i tugget där inne. Men den biten får jag också i dag, fast som tränare.
Att bli tränare har hela tiden funnits med i tanken sedan han själv var aktiv. I dag har han fått många förfrågningar om att träna a-lag men det är i ungdomsverksamheten som han vill lära ut tittfinten. Kommande säsong kommer han att kombinera en tjänst som J18-tränare och sportchef för juniorverksamheten.
- När man jobbar med ungdomar ser man störst skillnad och kan påverka mest. Jag får tillbaka mycket och ser förändringar. Jag hoppas kunna utbilda killarna så de kan ta sig till a-laget senare.
Som tränare beskriver han sig som rak, ärlig och framför allt engagerad. Och så ställer han krav. Som spelare har två tränare betytt extra mycket för honom - hans pappa Lars-Åke "Bobban" Nilsson och Lars "Osten" Bergström.
- Min pappa har en del i min framgång. Han var en krävande och duktig tränare, men framför allt lät han mig ha hockey för mig själv när vi var hemma. Vi pratade inte hockey vid köksbordet och det gjorde att jag slapp krav och ångest från sidan om. Han har betytt jättemycket för mig, jag menar, jag fick ju mitt smeknamn från honom. När jag var liten följde jag efter honom - som en liten skugga.
Bergström kommer tvåa i listan över "Skuggans" favorittränare.
- "Osten" har betytt enormt mycket för mig som spelare och som mitt sätt att vara ledare. Han lyfte föreningen när han kom 1995 och ville att vi skulle vara bäst i allt. Det har jag tagit med mig i dag. Farsan och "Osten".
Kändes det självklart att bli tränare när du slutade spela?
- Det har alltid funnits med i hela min karriär. Jag har haft känslan att tränarrollen skulle vara kul och passa mig. På det sättet kan jag ge tillbaka något till klubben.
Var det ett sätt att leva kvar i hockeyn?
- Ja, visst var det så. Hockeyn har varit mitt liv och det är fortfarande en central punkt för mig. Jag har svårt att släppa den. Hade jag ramlat bort från hockeyn helt så hade det varit tufft. När jag slutade hjälpte jag till i klubben och trappade ner successivt. Men jag hade inget sug och har inte haft det senare heller.
Kände du att det var jobbigt att lämna identiteten som hockeyspelaren Stefan Nilsson?
- Nä, faktiskt inte. Jag har aldrig haft känslan att jag håller på att raderas ut. Ganska snabbt kände jag att det var skönt att komma ifrån.
Luleå vägrade släppa honom
Skuggan var aldrig speciellt snabb i sin skridskoåkning - men blicken för spelet gjorde honom till en av de största. I dag har han fortfarande kvar elitseriens assistrekord med sina 414 passningar.
- Jag tror inte att jag kommer att ha kvar det så jättemånga omgångar till. Johan Davidsson är hack i häl. Men jag vill tillägga att han har spelat 200 matcher mer än jag, så jag får leva på det. Men jag tror det blir svårt för dagens spelare att leva upp till mig och Davidsson eftersom alla sticker till NHL så tidigt.
"Skuggan" var Luleåkär under hela sin tid i Sverige. Trots erbjudanden från elitserieklubbar som kunde erbjuda betydligt större summor ville han inte lämna staden han vuxit upp i. Pengar var aldrig avgörande för elitseriens bäste passningsspelare.
Men en dörr ångrar han att aldrig öppnade - den som Washington knackade på när de vill ha över honom.
- Jag hade kontrakt med Luleå då och de vill inte släppa mig. Då svalnade intresset från Washington och jag hörde inte av dem mer.
Ville du åka?
- Hade jag fått så hade jag åkt. Man vet aldrig vad som hade hänt då. Jag har aldrig haft någon drivkraft att spela i NHL. Men visst slår tanken mig. Det hade varit spännande.
"Skuggan" har tre VM-silver och han skulle kunna ha ett OS-guld om det inte vore för hans uppriktighet. Efter VM 1993 tyckte han att han hade gjort en av sina sämsta säsonger och tackade därför nej till en landslagssamling. Det gjorde att han inte blev aktuell för Sveriges OS-trupp i februari.
- Jag tycker det var synd att jag inte gjorde en bättre säsong än så. Jag ångrar inte att jag tackade nej, men jag ångrar att jag inte kunde mobilisera en mental styrka för att träna bra och komma igen. Jag var mätt och dålig.
Direkt efter hockeykarriären började "Skuggan" att jobba som säljare och kort därefter som montör. Att byta ut träningspassen mot en vanligt knegarjobb, som han beskriver det, var både skönt och kul.
Men det fanns en stor nackdel.
- Problemet var att jag började äta lunch ute och gick upp i vikt, säger han och klappar sig på magen och flinar.
Han saknar matcherna som gäller liv och död. När stämningen är intensiv, spännande och det drar ihop sig till slutspel. Spänningen för honom själv och för gruppen. Och så saknar han L-G Petterson - men till honom slår han fortfarande passningar i sömnen. Han tittar åt höger och passar åt vänster.