I två semifinalmatcher har Luleå och Färjestad mötts. I den första försökte Färjestad vinna med sitt spelsinne, sin teknik, lite läckert sådär. I den andra försökte Färjestad med något annat, mer primalt, en tung fysisk insats för att mala ner motståndet.
Resultatet blev det samma. Tvåmålsunderläge efter två perioder, knappt en målchans i den sista, ett insläppt i tom kasse.
Vi som har sett Luleå Hockey en hel säsong vet att det inte går att spela ut Luleå Hockey. Det går inte heller att skrämma Luleå Hockey till underkastelse.
Inte i år.
Jag gillar att Jonas Rönnqvist kastade in Pavel Skrbek och Fredrik Svensson under de sista sekunderna i går, när alla satt och väntade på att Färjestadsspelarna skulle bråka för att sätta sig i respekt inför nästa match.
Det var en tydlig signal från Rönnqvist, han och "Bulan" hade lika gärna kunnat veckla ut en banderoll i båset.
"Här är vi - kom och ta oss om ni tror att ni kan".
Jonas Rönnqvist har lyckats med allt han tagit sig för den här säsongen. Det har gett honom en spelartrupp där så gott som alla spelar sin bästa hockey för säsongen. Men en ny situation betyder inte nödvändigtvis att gamla sanningar inte gäller fortfarande.
Det går att slå Luleå. Men du kommer aldrig att göra det utan att jobba häcken av dig.
Men det är bara början på Färjestads problem.
Luleå Hockey ger mig existentiell krönikörsångest. I sex år har jag tyckt till om allt som det här laget gjort och jag har i stort sett varit kritisk varje gång.
Men nu?
Nu ska jag plötsligt börja hylla föreningen som jag sågat så många gånger.
Å andra sidan är jag ju inte ensam om att ha problem med Luleås omställningar.
Cam Abbotts mål var bara det avslutande körsbäret på hockeytårtan som Luleå bjöd Färjestad på. Linus Klasens framspelningar - "det var inga svåra grejer", jomentjenare - skar som en morakniv genom kaffeost. Johan Fransson och hans defensiv, Janne Sandström och hans dragskott, Linus Perssons oväntade tacklingar, Anton Hedmans väntade, Niklas Olaussons blick, Johan Gustafssons självförtroende, Chris Abbotts lugn, Robin Jonssons kilometerlånga klubba...
Det går inte ens att bli oroad av skadorna nu för tiden. Daniel Gunnarsson tvingades avbryta matchen - på grund av ett blåmärke på rumpan.
I omklädningsrummet efteråt stötte jag ihop med Niklas Olausson. Vi pratade om att det såg bra ut, om att många - bland annat han - hade höjt sig och att väldigt lite talade för att det här laget skulle tappa 2-0 i matcher.
- Jooe, så är det ju, sa Olausson på sin lite gnälliga småländska, innan han fortsatte:
- Men vi hade 2-0 för två år sedan också...
Att en så rutinerad spelare, som varit med under så många misslyckanden, självmant tar upp Skellefteås vändning 2011 talar sitt tydliga språk.
Olausson är inte rädd för att samma sak ska hända i år, i så fall hade han inte öppnat käften över huvud taget. Däremot vill han påminna sina lagkamrater om att det faktiskt inte är klart än, vilket är fullt logiskt.
Det enda som hotar Luleå Hockey nu är hybris.
I fredags satt jag i Karlstad och såg ett direkt dåligt Färjestad bli utmanövrerat av Luleå Hockey.
I söndags såg jag ett betydligt bättre Färjestad bli precis lika utmanövrerat.
Frågan är inte om Luleå tar sig till final.
Frågan är om Färjestad vinner en enda match.
Jag skrev ju tidigare att nyckeln till att slå Luleå är att jobba hårdare. Du måste ge Luleås skickliga spelare så lite tid att de inte hinner se lösningarna, du måste fylla på med så mycket folk att backarna tappar huvudet, du måste passa så snabbt att Luleås jagande forwards inte hinner skapa någon press i offensiv zon.
Men, och det här är en berättigad fråga även om Färjestads forwards klarar av att leta reda på den där vinnarinstinkten och arbetsmoralen som ska finnas någonstans i Löfbergs lila arena:
Kan något lag jobba tillräckligt hårt För att störa de hysteriskt formtoppade Luleåspelarna?
Jag tvivlar.
Det är inte omöjligt att Luleåspelarna sjunker ihop en smula efter två relativt enkla segrar.
Det är inte osannolikt att Färjestad spelar med kallsvettig desperation, att Alexander Salak plockar fram det spel som gjorde honom till seriens största spöke.
Det är inte omöjligt att Färjestad vinner en, rent av två, enskilda matcher.
Men fyra av fem? Inte en chans.
Det blir final.