Sökes: Fler killar som gillar dans

I en källare på Bergnäset i Luleå skakar taket från 32 fötter som stampar i takt på parketten en våning upp. Refreshments sångare Joakim Arnell ylar en gammal raggardänga från stereon och väggarna vibrerar en smula. Vid ett bord sitter tre personer: Robert Johansson, Maria Forss och Thomas Söderström från Luleå bugg och swing. Högst upp på ett prisskåp står en DM-pokal. Trots att klubben tagit flera SM-medaljer den senaste tiden är det distriktsmästerskapsbucklan som äger hedersplatsen.
- Den där pokalen går till den klubb som lyckats bäst överlag på DM. Lycksele har mer eller mindre prenumererat på den under alla år, vi har inte vunnit den sedan vi startade 1985. Men i år tog vi den.
Den leende mannen som pekar på prisskåpet är Thomas Söderström.
Han är 26 år gammal och ordförande, yngst någonsin på posten. Kanske är det därför som föreningen numer finns på Facebook.
- Vår bas är kurserna. Det här är en seniorförening från första början men nu försöker vi föryngra och där är de sociala medierna oerhört viktiga. Vi försöker finnas på universitetet, vi jobbar mot gymnasieskolan och försöker komma ut på idrottslektionerna, säger Söderström, och får medhåll av ungdomstränaren Maria Forss:
- Vi har synts ute väldigt mycket, då kommer det folk och vill pröva på. Framför allt är det viktigt att komma ut tidigt till killar. Om de har hunnit börja med bollsporter så kan jag känna att de inte tycker att det är så häftigt att komma till kompisarna och säga "jag ska börja med jitterbugg istället".
Man ska ta dem innan fördomarna hinner slå till?
- Ja, precis.
Men det är också ett moment 22. En 11-åring som håller på med någon lagsport är oftast bättre på dans, eftersom den personen redan har en koordinatorisk grundträning. De bästa fotbollsspelarna är, helt enkelt, också de bästa dansarna.
Men lycka till med att få en 11-årig fotbollskille att förstå det.
- Apropå det här med fördomar, jag tror inte att det största hindret är att få hit killarna. Det är att få deras farsor att förstå att det här också är en sport man kan hålla på med, säger Robert Johansson, och fortsätter:
Pappor hindrar sönerna
- Vi har varit mycket ute på skolor och fritidsgårdar. En gång var det en fritidsledare som sa att vi borde gå på föräldramötena istället.
Johansson är också han ungdomstränare, pappa till SM-guldmedaljören Jesper Rönnebrand och lite av ett allt-i-allo i klubben.
Det är 2010 - framtiden, för tusan - och än i dag finns det pappor som hindrar sina söner att dansa.
- Om kompisar pratar om att dansa tror jag att det är okej, i alla fall i större utsträckning än om en fotbollsintresserad farsa får höra att grabben vill börja med bugg. Då tror jag att det kan bli knepigt, säger Johansson.
Å andra sidan - fungerar det inte alltid så? Det som mamma och pappa är intresserade av börjar ungarna med. Nyblivna SM-guldparet Jesper Rönnebrand och Beatrice Åman, båda 13, kom först i kontakt med sporten tack vare sina föräldrar.
- Min mamma och pappa ville att jag skulle börja, säger Jesper.
Allt lättare att rekrytera nya dansare
- Det var samma för mig. Jag har prövat nästan allt, men mina föräldrar dansar så jag testade. Sen träffade jag nya kompisar, och jag tyckte att det var kul. Det var ett roligt sätt att träna, säger Beatrice.
Jesper och Beatrice började dansa när de var sju-åtta år gamla. Förra helgen kom den största framgången, på SM i Täby. I lindyhop för ungdom tävlade Jesper och Beatrice mot 20-30 par - och vann. Trots att de är två år yngre än de äldsta i klassen.
- Vi har dansat lindyhop i tre år. Men vi har dansat i sex år totalt, säger Jesper Rönnebrand.
Unga hockeyspelare drömmer om att spela i NHL, vad drömmer man om som dansare?
- Att vinna VM, bara att få åka dit vore stort.
Hur lång tid kommer det att ta?
- Länge... Jag vet inte, kanske två tre år, säger Beatrice.
Ungdomarna tränar lindyhop två-tre gånger i veckan, totalt ungefär tio pass. Jesper får inte så mycket reaktioner när han berättar att han dansar, men för Beatrice är det annorlunda.
- De flesta tycker inte att jag ser ut som en danstjej.
Hur ser en danstjej ut?
- Jag vet inte, typ söt och smidig och sådär. De frågar vad man dansar, när man säger bugg så frågar de om det inte bara är vuxna som gör det.
Men det är det inte. Inte längre, åtminstone. Tävlingsdansen i Luleå växer och ju mer medveten den stora allmänheten blir, desto lättare blir det också att rekrytera nytt blod.
- Jag tror inte att det är så att killar blir mobbade i skolan för att de dansar. Inte längre, säger Maria Forss.
Man det finns fortfarande fördomar?
- Absolut. Dessutom är det en oerhörd konkurrens; hockey, fotboll, basket och innebandy. Skulle vi få hit en kille till varje tjej som vill dansa så skulle vi tredubbla vår ungdomsverksamhet, säger Robert Johansson.
"Man tror att man får en bögstämpel"
Ett sätt att hitta nya manliga dansarekan vara att rikta in sig på högstadie- och gymnasieskolorna. I den åldern slutar de flesta lagidrottare - i alla fall de som inte är jättelöften - och kanske kan övertalas att börja med dans istället. Luleå bugg och swing tror mycket på den idén. Dessutom finns det populära fenomen som hjälper till.
Let´s Dance, till exempel.
- Både Magnus Samuelsson och Martin Lidberg är bra exempel på väldigt maskulina personer som också kan dansa...litegrann, säger Söderström.
Han kommer ursprungligen från Älvsbyn, han har upplevt alla fördomar - och sett att de inte stämmer.
- Killar tycker att det är feminint att dansa, man tror att man får en bögstämpel. Men det är tvärt om. Hela idrotten lider av att det finns fler tjejer än killar, de köar och killarna inser inte det.
Det känns som att man tävlar på väldigt lika villkor.
- Ja, de säger att det är världens mest jämställda lagsport. Man och kvinna, två stycken som slåss med varandra, det är väldigt avancerat.