"Skulle aldrig offra familjen"

Året är 2002 - och Andreas Pettersson har bestämt sig.
Efter att ha varit ungdomstränare parallellt med sin egen spelarkarriär har han nu kommit fram till att han enbart ska vara fotbollstränare.
Sedan dess har det gått snabbt.
Andreas lärde nämligen snart känna Tony Gustavsson - som senare blev superettantränare i Degerfors IF.
Och efter att Degerfors mött Boden på bortaplan den 18 september 2005 ställde Tony frågan som Andreas aldrig ska glömma:
- Vill du bli assisterande tränare?
Andreas Pettersson behövde inte lång betänketid.
- Jag tog med mig familjen och flyttade ner till Degerfors. Det var en otroligt bra tid för oss, säger Andreas Pettersson när NSD träffar honom på moderklubben Bergnäsets AIK:s kansli.
Efter några framgångsrika säsonger i Degerfors fick Tony Gustavsson sedan chansen i den allsvenska klubben Hammarby.
Kvar i den lilla bruksorten stannade Andreas Pettersson.
Åtminstone ett tag.
Aldrig haft allsvenskan som mål
För hösten 2007 ringde Tony igen - och Andreas fick chansen att ta ännu ett steg i sin karriär.
- Vi hade arbetat tillsammans och Tonys ord, att han ville ha mig, hjälpte mig att få komma till Hammarby, säger Andreas och följer sedan med NSD:s fotograf Pär Bäckström utomhus för att bli fotograferad.
När sessionen är klar kommer Andreas Pettersson återigen in på kansliet.
Han häller upp lite kaffe - och får försöka svara på varför det bara tog honom sex år att nå allsvenskan.
- 2002 tränade jag mitt första lag, men jag levde länge i den här miljön. Jag levde här ute på Baik och jag var länge tränare och ledare i huvudet, fast att jag fortfarande spelare. Jag har brunnit för det här så mycket och ju mer jag har lärt mig, desto mer har jag velat hålla på. Det har blivit en positiv spiral. Det är ändå av kärleken till sporten som man håller på.
Han fortsätter:
- Jag har aldrig haft ambitionen att bli tränare i allsvenskan. Min ambition har alltid varit att bli så bra som möjligt, men det fanns inte i mina tankar att nå just dit. Jag har aldrig haft ett sådant mål. Men det är inte så många norrbottningar som fått eller får chansen att bli tränare i allsvenskan, så för mig var det givet att ta möjligheten när den dök upp.
Och under sina två år i Hammarby trivdes Andreas Pettersson riktigt bra.
Han säger själv att han "älskade jobbet" - men trots det valde han att flytta hem till Luleå efter att Hammarby degraderats till superettan hösten 2009.
Här är anledningen:
- Jag har på inga sätt slutat att vara tränare, det är min livsstil. Men för mig finns det tre F i livet - och det är familjen, fotbollen och fiske.
Pettersson funderar sedan en liten stund, skrattar lite - och fortsätter sedan:
- Fast när jag blev tränare på den här nivån blev det allt mindre fiske.
- Men man måste göra prioriteringar i livet. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att offra familjen för fotbollen. Jag visste att om jag skulle fortsätta så skulle jag behöva flytta runt en hel del. Jag har tre underbara barn och en underbar fru och vi behövde en fast punkt. Familjen behövde en fast punkt och vi trivs väldigt bra här i Luleå.
"Ville ha en fast plats i livet"
- Att vara tränare är fortfarande min passion, det är där jag har mitt engagemang och min lidelse. Men vi ville ha en fast plats i livet och min familj har fått bryta upp och flytta med mig två gånger. Men det har också berikat dem. Barnen har fått se att man inte behöver vara på samma ställe hela livet.
Andreas Pettersson har emellertid inte släppt sin stora passion bara för att han flyttat hem till Luleå.
Två gånger i veckan leder han IFK Luleås träningar och lika många gånger varje vecka tränar han sin dotter - som spelar i Baik.
- Det här en livsstil för mig. Jag ser mig som en yrkesman, även om jag inte längre är tränare på heltid. Jag är fotbollstränare - och jag vill fortsätta med det. Jag brinner så mycket för det här.
Nu är du med i IFK Luleå ett par gånger i veckan - men det är en viss skillnad på division II och allsvenskan. Saknar du inte elitfotbollen?
- Jag saknar det. Jag älskade att vara tränare i Hammarby. Jag saknar att åka dit klockan 08.00 på morgonen och snacka med Janne Mian (Hammarbys sjukgymnast och fystränare) och planera träningen. Sen att få gå ut på planen med spelarna... Jag älskade ju det, att få fokusera från 08.00 på morgonen till klockan 18.00 på kvällen. Så, ja, det är klart att jag saknar det.
- Men jag är ändå ute på planen fyra dagar i veckan. Jag är mycket på planen och det är där jag trivs. Jag tycker att det är lika kul att vara ute med tjejerna som är 9-10 år. Jag har inte en krona betalt för det, det gör jag bara för att jag tycker att det är så kul med fotboll.
En klubb var svår att nobba
Har du haft några andra erbjudanden sedan du lämnade Hammarby?
- Jag har haft några erbjudanden på olika nivåer. Jag har fått någonstans mellan fem och tio tränarerbjudanden. Eller förfrågningar, egentligen. Det är nog närmare tio förfrågningar.
På vilken nivå?
- Den högsta nivån är allsvenskan. Det är ett par klubbar i allsvenskan som har kommit med förfrågningar, men därifrån till att det ska hända någonting så är det långt. Men jag har varit tydligt och mitt svar har varit att det inte är aktuellt. Vi skulle flytta hem till Luleå och det skulle till någonting speciellt för att jag skulle ändra mig.
Har förfrågningarna gällt uppdrag som assisterande tränare?
- En allsvensk klubb frågade om jag ville ingå i deras organisation, men de flesta har gällt tränarjobb. Inte som huvudtränare utan som instruktör och assisterande tränare. Men jag har varit tydlig och sedan hade jag lovat IFK Luleå och Norrbottens fotbollsförbund att komma hem.
Andreas Pettersson erkänner dock att det fanns en klubb som var riktigt svår att nobba.
- Det var ett erbjudande som kom när allsvenskan precis hade slutat. Vi hade bestämt oss att flytta hem då, men då kändes det svårt. Jag tänkte mycket och funderade vad jag skulle göra, men det kändes rätt att komma hem.