Mitt hjärta bankar snabbare än någonsin. Det bankar så hårt att det känns som att det ska gå ett knytnävsstort hål rakt genom mitt bröst och madrassen jag ligger på.
Jag kallsvettas, blir yr och börjar plötsligt att se suddigt.
VAD ÄR DET SOM HÄNDER MED MIG?
”Jag kommer att dö, jag kommer att dö, jag kommer att dö”, är allt jag kan tänka.
Efter några timmars oro och intensivt grubblande lyckas jag, när jag lugnat ned mig, somna tätt intill min kompis i en 90 centimeter bred säng. Och efter den där majnatten 2013 skulle mitt liv aldrig bli sig likt igen.
Det kommande halvåret blev det värsta jag någonsin varit med om. En konstant känsla av oro. En ängslighet och rädsla intatuerad i min ryggmärg.
Vad gör jag om det händer igen? Kommer det att hända igen? Är det på väg nu? Nej, nej, nej. NEJ! Nu kommer det igen.
Och sådär höll det på. Nästan varje dag.
Jag vågade inte åka flygplan, köra bil på motorvägar eller vistas i för stora folksamlingar. Slutligen fanns det en period då jag inte ens vågade lämna min säng. Där och då tänkte jag att livet var över. Att jag aldrig skulle kunna slappna av och sänka axlarna igen. I dag vet jag bättre. Jag har panikångest – men är nu helt symptomfri.
Natten mot söndag satte sig Luleå Baskets tränare Jens Tillman drogpåverkad i sin bil. Och körde. Att utsätta sin omgivning för en sådan fara är oförsvarbart. Idiotiskt gjort rent ut sagt. Men det hade inte behövt gå så långt som det gjorde.
Jag kan till viss del förstå varför han valde att självmedicinera. Han beskriver sitt tillstånd som att ”allt går i 190”, att han ”inte vet vad han ska göra” och ”håller på att explodera”.
Alla vill vi må bra. Föräldrar, läkare, hemlösa, barn, lokalvårdare och även elitidrottsmän och tränare. Det handlar om självbevarelsedriften. Och när den hjälp som behövs inte finns att hämta, tja, då händer det att människor tar saken i egna händer. För att överleva helt enkelt.
Jens Tillman tror att hans drograttfylla kan ha varit ett rop på hjälp. Ett brutalt och överdrivet drastiskt sätt att visa att han inte är i balans.
Jag fick det stöd som jag behövde precis i rätt tid. Nu mår jag minst lika bra som innan min panikångest.
Jens Tillman fick det inte. Nu har han fått sparken från klubben som han gjorde till en maktfaktor inom svensk basket och vann sitt tredje raka SM-guld med för bara en månad sen.
Vi M-Å-S-T-E börja ta psykisk ohälsa på allvar. Den är minst lika allvarlig som den fysiska. Och vi M-Å-S-T-E se till att personer som lider av detta verkligen blir hjälpta.
Tusentals människor går i dag runt och vågar inte söka vård för sina problem. Om och när man sedan gör det är det mer än sällan det viftas bort med en uppmaning om att ”gå ut och springa mer” eller ”sova bättre”.
Det är också vårt kollektiva ansvar att ändra den allmänna uppfattningen kring mentala sjukdomar. Det är vårt ansvar att successivt tvätta bort det tabubelagda i att exempelvis känna sig deprimerad.
Att vi vågar prata om det.
Det kan börja med att ställa en simpel fråga till din kollega som varit lite nere på sistone. ”Hur mår du?”.
Psykisk ohälsa ger dig inte konstiga utslag, det går inte att operera bort och det är ingenting som löser sig efter ett besök på vårdcentralen.
Men tro mig: Det är fan på riktigt.