Det är dags nu, Northland - igen.
Längst ut på vingarna till Stockholmsplanet rider marorna. Demonerna ylar under de glest besatta läktarna i Solnahallen. Bakom dörren till omklädningsrummet gömmer sig ännu ett monster i fiaskokostym.
Hör ni musiken?
Det finns inga ursäkter längre. Det här är Sveriges bästa trupp. Tränaren ledde ett landslag till en av de största internationella basketframgångar som Sverige kan presentera. Det finns fart, ungdomlig iver, finess och tillräckligt med rutin för att spelarna ska kunna dra ut den ur öronen och knyta en rosett under hakan.
Varför är ni i den här situationen?
Det som slår mig, ofta, med Northland - och Luleå Basket innan dess - är att spelarna verkar så himla glada. Ja, det är jobbigt när den bittre krönikören håller på och frågar om alla de där silvermedaljerna, men i övrigt så verkar det vara rätt bra stämning i laget. Spelarna kommer ut till match med ett leende på läpparna och det är väl bra att de är avslappnade.
På andra sidan planen väntar Christy Bacon och Katarina Andersson.
De ler inte. De ser inte avslappnade ut.
De ser mer ut som vargar, på jakt efter rödklädda småflickor i en sagoskog.
Jag har suttit med skrivkramp hela dagen. Varför? Därför att det känns som att jag skrivit den här krönikan tusen gånger. Oftast har den metaforiska kniven hamnat på föreningens strupe först i finalerna och jag var inte helt främmande för att det skulle hända i år också.
Jag var däremot inte förberedd på att det skulle ske i semifinal. Det var nog inte spelarna heller.
Solna spelar sina slutspelsmatcher med sex spelare. Coachen Konstantinos Keramidas vågar inte göra annat. Han ser vad vi, ni, till och med Charles Barton kan se - att resten av truppen helt enkelt är för dålig.
Ändå håller de där sex spelarna - Bacon, Andersson, Eureka Brooks, Vakina Valonaki, Katarina Ristic och Anna Spyridopoulou - på att manövrera ut en av de bästa årgångarna som Northland eller Luleå Basket någonsin ställt på benen.
Skojar ni med mig?
Kom igen nu - lev upp till er rätta potential en enda gång.
Scenen är er. Gå upp där som om ni ägde den så kanske ni lämnar den som vinnare.
Ni vill väl inte sluta som LF Basket?
Klubbdirektören Lars Mosesson var dämpad i går, ni kan läsa hans ord på nästa uppslag. Jag har redan skrivit min "vad var det jag sa"-krönika, jag ska inte sparka på den som ligger, så jag bjuder på mina tre bästa tips inför kommande säsong.
Skapa ett komplett tränarteam.
Att Fredrik Joulamo tar över huvudansvaret är redan klart, om än inte officiellt bekräftat. Jag har inga problem med det, Joulamo framstår som en av de stora tränartalangerna inom svensk basket, men han är oprövad på den här nivån. Håkan Larsson är ett tänkbart namn som assisterande, Jens Tillman ett annat, jag lutar åt att Tillman är mer redo att kliva in i rampljuset. Jag skulle dessutom vilja ha in David Visscher på ett hörn. Gubben kan sin basket, fickorna på hans mjukisbyxor är fulla av guldmedaljer och om han bara har ett par timmar över varje vecka skulle han kunna ge en ung duo den ideologiska tyngd som behövs.
Inför lite professionalitet.
Den här klubben har inte något övertag på de andra ligalagen längre, varken ekonomiskt eller mentalt. Det finns inte längre någon som kommer till Luleå för att spela i Sveriges bästa lag. Däremot finns det en organisation av gym, fysiologer, sjukgymnaster och läkare i den här staden som nog slår det mesta som kan skrapas fram i basket-Sverige.
Men LF Basket måste utnyttja den. Träningen på sidan av planen är bara en del av det.
I Luleå Hockey får spelarna ett specialdesignat kostschema. Det är så styrt att spelarna till exempel inte får dricka kolsyrat vatten till maten, eftersom det sänker ph-värdet i kroppen och försämrar näringsintaget.
I LF Basket? Där får spelarna kanelbullar efter matcherna.
Förbättra värvningsarbetet.
Charles Barton sägs vara en skicklig värvare. Det vete fasen, han har i alla fall inte lyckats de senaste säsongerna. Spelare efter spelare har skadat sig, blivit sjuk, blivit ledsna av mörkret, längtat hem, varit felscoutad eller bara rätt och slätt dålig. Misslyckade värvningar kostar pengar och - framför allt - anseende. Till hösten förväntar jag mig att ett till stora delar nytt lag kliver in i det nya baskettemplet.
Jag vill inte se någon av dem åka härifrån innan finalerna är färdigspelade.