I fjol hamnade LF Basket på sjätte plats i tabellen och åkte ur slutspelet i semifinalen mot Södertälje. Det berodde, enligt klubbledningen, på misstag i värvningsarbetet, skador och att vissa spelare inte var redo för de roller som de fick.
I år skulle det bli bättre. Istället går det ännu sämre.
I år har LF Basket vunnit mot Stockholm Eagles, Örebro, Nässjö, Solna och Jämtland. Av de sju lag som ligger före i tabellen har LF alltså bara besegrat ett.
Trots det pratar spelarna om att LF Basket fortfarande är en guldfavorit, att LF kan slå alla lag.
Det är, naturligtvis, kvalificerat skitsnack.
Sedan Charles Barton försvann förra gången har ingen tränare haft ett sämre facit. I år har LF förlorat tio matcher, i fjol 16. Redan nu har Barton förlorat mer än vad till exempel Mattias Kenttä gjorde på sina två sämsta säsonger.
På pappret hade Kenttä betydligt sämre spelarmaterial.
Inte heller Borås har särskilt mycket bättre spelare än LF. Om jag var klubbledare och fick chansen skulle jag byta Mike Palm mot Johan Åkesson och kanske få in storskytten Terrence Oglesby istället för Andreas Person, trots att den senare egentligen är en mer komplett basketspelare.
Trots det var hemmalaget aldrig i ledning under den här matchen.
n n Det här var fyra perioder av kattens lek med råttan.
Ett tillfälle etsar sig fast. Med fem minuter kvar av matchen hade Borås krånglat och strulat så pass mycket att ledningen var nere måttliga sex poäng. Pat Ryan, denne sympatiske och lågmälde magister, tog timeout och förklarade sakernas tillstånd för sina spelare. Efter det gjorde Borås snabba 7-0 och matchen var avgjord.
Svårare än så är det inte att besegra Luleås bästa lag nu för tiden.
När Charles Barton tog över som tränare för LF Basket sa klubbdirektören Lars Mosesson att det berodde på att klubben tröttnat på att komma tvåa. Han fick förvisso rätt, men jag tvivlar på att han hade tänkt sig att klubben skulle gå åt det här hållet.
Jag vet inte hur många basketmänniskor jag pratat med under den här hösten. Det är gamla spelare, gamla tränare, folk som kan och vet mer än jag om exakt hur basket ska spelas och vad som krävs för att vinna. Av alla de människorna har jag hittat exakt två stycken som tycker att Charles Barton är rätt man att leda laget.
Den ena heter Charles Barton. Den andra Lars Mosesson.
Jag tror inte att alla vi andra har fel. Jag tror att Mosesson har det - och hans ovilja att ta tag i problematiken, att tacka Barton för den här tiden och snabbt ersätta honom med Fredrik Joulamo, börjar smitta av sig till spelarna.
Stundtals såg det inte ens ut som att de brydde sig.
I den första perioden sprang Boråsspelarna omkring och humpade gris. Det var allt som krävdes för att komma igenom LF Baskets försvar så till den milda grad att de kunde göra 30 poäng.
30 poäng. På en enda period.
Ändå såg spelarna rätt nöjda ut, bekväma i sin uselhet. Den enda berättigade reaktionen kom efter matchen, från assisterande coachen Fredrik Joulamo. Han pratar om stolthet, om att det är dags att börja visa vad det här laget kan.
Joulamo har rätt i att spelarna måste ta tag i sina problem. Men varför skulle de göra det när inte deras högsta chef klarar av samma sak?
Det finns naturligtvis gott om förmildrande omständigheter kring den här förlusten. Christopher Ryan var sjuk och LF saknar en amerikansk import efter att ha sparkat Esian Henderson.
Men problemen i LF går djupare än så.
Det här är ett lag i brygga och en tränare utan roder.
Handen upp, alla ni som tror att Chrille Ryan och en jänkare hade förändrat den verkligheten.
Jaha, ni var bara två stycken. Den här gången också.