Nu var storebror steget före byn

Det rättvisa i resultatet kan alltid diskuteras. Det är ofta tillfälligheter som avgör jämna derbyn. Den här gången hade storebror marginalerna på sin sida. Om IFK haft missflyt i flera matcher i år så log lyckan mot laget i går.
Ledningsmålet i minut 13(!), till exempel. Ett långt inkast av Kalle Norrbin, ett skott av Suad Gruda, en Alviksback som stod i vägen och helt ställde målvakten Erik Torstensson.
Isaksson stängde matchen
Just när Alviksspelarna vittrade en poäng stängde Johan Isaksson - vem annars? - matchen. Mål-Torstensson tvekade en aning på den långa lyran och Isaksson stod rätt som så många gånger förr. Då är det lätt att förlåta två missar i fria lägen tidigare i matchen.
Mot detta kunde Alvik sätta två bollar som räddades på mållinjen av IFK-försvarare - och när Alvik äntligen gjorde mål var det hundradelen för sent. Matchen var slut.
- Det var en jämn match med mycket kamp. Men med tanke på att vi skapade flest målchanser tycker jag att vi vann rättvist, säger Fredrik Waara, som prisade sin mittfältare Jacob Enersen.
- Jacob var matchens kung.
Visst, Enersen, en gång i tiden skyttekung, svarade för en stormatch.
- Underbart skönt, säger Enersen. Med tanke på att jag inte spelat på en månad på grund av en bristning i vaden måste jag vara nöjd. Alvik jobbade hårt, men vi jobbade ännu hårdare.
Värdefulla derbypoäng
Andra toppar i IFK var högerbacken Kalle Norrbin, en lagkapten och härförare som betyder oerhört mycket, och Simon Söderström, mittbacken som bara blir bättre. Jonas Berg syns inte lika mycket, men är nyttig.
IFK har tagit åtta poäng på fyra derbymatcher. Det kan bli värdefullt när serien summeras.
För Alvik var det en bitter förlust efter en mycket tapper match.
- Det känns för djävligt. Här gör grabbarna en toppmatch utan att vi får någon utdelning. Vi får ta med oss det här spelet i höstens fortsättning, men det känns surt just nu, säger tränaren Ivan Nordqvist.
Mittbacken William Olausson och alltid slitstarke Robert Nyström på mitten stack ut, men det var framför allt det kollektiva jobbet som imponerade. De tunga pjäserna Martin Kallerhult och Simon Brännström slet hårt framåt, men kom inte närmare än några halvchanser. Och när lägena kom stod IFK-backar i vägen.