Det regnar här i Luleå. Det regnar dagen före nyårsafton. Vid den här tiden på året brukar vi vara tvungna att ta på den största vargskinnspälsen bara för att kunna sticka ut näsan genom fönstret och knacka på termometern.
Nu?
Blixthalka råder, bromsljusen lyser upp midvinternatten och hunden vågar knappt gå ut och pissa. Samtidigt som jag lämnade det Armageddon som var stans största mataffär sa de på radion att 2014 var det varmaste året sedan SMHI startade sina mätningar.
No shit, Sherlock.
Det visste jag redan.
Jag har ju aldrig svettats så mycket.
Det här året innehöll två splitter nya erfarenheter för mig, två allt annat överskuggande händelser som jag aldrig kommer att glömma.
Det första: En tre veckor lång odyssé i världens bästa vintersport.
Det andra: En magisk kväll, en emotionell orgasm, ett dunkande, pulserande basketparty.
Låt oss börja med den första. OS i Sotji.
Ni som gjort lumpen vet hur minnet fungerar. Med tiden förvandlas rabiata furirer och maktgalna kaptener till ulliga kattungar, när åren går blir de där kvällsexerciserna i hällregn och höststorm en stilla solskenspromenad längs älvbrinken med en glass i handen. Lite så funkar det även med olympiska spel.
Innan och under Sotji-OS var det omöjligt att inte tänka på hur det kändes för den där elektrikern som våldtogs med ett järnspett när han ville ha sin lön, att inte känna smärtan från batongslagen som haglade över frihetstörstande feminister.
Nu? Jag minns hur jag log när Charlotte Kalla och Marcus Hellner tog sina silvermedaljer på samma helg. Jag minns den varma – och malplacerade – känslan av regional patriotism när Alexander Majorov körde pumpen efter ännu ett lyckat hopp i sitt korta konståkningsprogram. Jag minns Per Spetts Skägg (ja, det förtjänar den stora bokstaven), jag minns Jesper Björnlunds regnbågsfärgade hörlurar, jag minns nervositet, dyngtur och sagolika prestationer.
Jag minns de 26 sekunderna, jag minns Emma Eliassons skott från blå mot Finland.
Jag minns Teemu Selännes balanserade bedrövelse.
Det är den rollen som idrotten har för mig och – tar jag för givet – många andra. Verklighetens tyngd är hård att bära, ibland till och med för hård. Där kommer idrotten in. Den är inte på riktigt, men den är tillräckligt nära för att vi ska kunna låtsas, för att vi ska kunna skifta fokus från vardagen.
Det innebär inte att vi ska glömma allt vedervärdigt som pågår i den här världen.
Det innebär bara att det är skönt att ta en paus ibland.
Ibland är en match bara en match – men ibland kan en lyckad idrottsprestation få oss att glömma sorger, besvikelser och år av misslyckanden.
Ja, jag pratar om Northland Basket.
Arenan var så full att brandkåren tänkte bryta matchen. Det var så varmt att den i alla fall hade kunnat rulla ut ett par slangar och svalka oss som var på plats. Sången rullade från klacken, runt läktarna och tillbaka igen, trummorna dundrade och folk dansade, svettades, skrek i ett pulserande party som jag aldrig varit i närheten av på en basketmatch.
Jag har aldrig svettats så mycket med arbetskläderna på.
Jag har aldrig sett något så vackert som lagkaptenen Anna Bartholds varggrin bredvid bucklan när hon drack champagne högt över staden på Pär Bäckströms fantastiska bild.
Det är mitt 2014.
Ett mästerskap.
En match.
Idrott när den är som bäst – när den uppfyller alla våra sinnen.