Klockan är 10.22 när NSD möter upp Mattias Modig på ett gym i centrala Luleå. Han har varit i gång och tränat en stund men när han står och håller i ett räcke samtidigt som han pendlar fram och tillbaka med ena benet kan det tolkas som att han värmer upp. När han sekunderna senare byter till att gå i sidled, sakta, sakta, blir det än mer övertygande att han försöker väcka kroppen och få igång cirkulationen.
Givetvis hade det varit bäst om det var så, men nu är det rehabiliteringsövningar för det sargade vänsterknäet som han genomför, dagligen.
Det började med en meniskoperation förra sommaren, fortsatte med ett trasigt korsband i december och avslutades med en knäckt knäskål i maj.
Tre operationer, i samma knä, under sin första säsong på det tvååriga NHL-kontraktet med Pittsburgh Penguins.
Blickade framåt
- Det är tråkigt men samtidigt är det så det är. Man drabbas av skador och det händer alltid nån gång att man blir borta en längre tid, säger Mattias Modig när han tagit en paus mellan rehabiliteringsträningen och det styrkepass för överkroppen som han stunden senare ska genomföra.
I maj var 24-åringen nästan fullt återställd efter korsbandsoperationen och han började blicka fram emot en ny säsong i Pittsburghs organisation. Då hände det osannolika: under ett lättare benpass small det till och sekunden senare hade knäskålen delats på mitten.
- Den skadan var tyngre än vad den andra var. För då var man så pass nära och jag hade börjat se fram emot att gå på is, framförallt på målvaktsverkstan, och sen nu i augusti få börja känna på grejerna. Men så blev det inte...
Vad tänkte du när det knakade till?
- Egentligen var det först "aj, aj, aj", sen var det "vad händer". Det var overkligt och jag kunde inte förstå hur det kunde ske.
Hur klarar man det mentalt?
- Man får inte fundera så mycket utan man får bita i och köra och göra det bästa av situationen. Man var väl nere just efter men livet går vidare. Det är trots allt bara hockey, det är så man får se på det.
Är du orolig för att knäet ska sabba karriären?
- Självklart är man väl det. Men om jag skulle gå tänka på det skulle jag nog behöva uppsöka en psykolog ganska så fort (skratt).
Starkare än någonsin
Det känns som att du ändå du kan vara rätt positiv.
- Det måste man väl vara. Man kan inte hålla på att tjura och gräva ner sig alldeles för mycket, speciellt inte bland folk (skratt).
Kan du till och med se några fördelar med alla skador?
- Jag har aldrig varit starkare i överkroppen och sen tror jag att jag har härdats mentalt. Det är väl de bitarna som är positiva. Sen kan man se det som så att jag får vila mina höfter och ljumskar och bygga upp mig kring axlarna. Då kanske man kan spela något år extra när man nu har fått vila.
Det lilla han hann spela under sin första säsong i USA blev inte heller helt lyckat. Han kom till Pittsburghs träningsläger direkt från operationsbordet och han blev till slut nedskickad till ECHL, farmarligan till farmarligan. Där spelade han endast nio matcher innan han fick en motståndarforward över sig, med ett trasigt främre korsband som följd.
- Det var ändå en lärorik månad. Hockeyn är bara "run and gun", i stort sätt bara tuta och köra. Det är inte mycket taktik.
Hur kändes det att få beskedet om att du skulle spela i ECHL?
- Det var ruskigt tråkigt och sen tycker jag personligen att det var fel. Men jag tror trots allt att de gillar mig och det här är Pittsburghs inskolning. Den enda målvakten under de senaste åren som inte gått genom ECHL är Fleury (Marc-André, gick som etta i draften 2003). Så de har sin plan som de följer.
Funderade du någon gång på att ge upp och åka hem när du blev skadad?
- Självklart tänkte man tanken men det fanns som ändå inte. Man måste ändå ge det chansen, det hade trots allt bara gått 1,5 månad av säsongen.
Känner ett förtroende
Har du haft kontakt med Pittsburgh under sommaren?
- Vi har pratat ganska mycket. Det blir nog en gång i veckan som de brukar följa upp. Det de säger är att det viktigaste är att jag kommer tillbaka. De vill bara att jag ska bli hel och frisk och kunna spela igen. Det får ta den tid det tar och de kommer inte släppa mig på is förrän det är helt hundra. Det är skönt att höra.
Känner du att du har deras förtroende?
- Jo, det tycker jag. Jag får känslan av att de inte hade ringt och kollat läget så här mycket om de inte hade brytt sig om mig.
Hur ser planen ut nu?
- Bli hel, sen får man väl se var man hamnar. Det är sista året med Pittsburgh så det är ett ganska viktigt år på så sätt. Men jag kan inte fundera på det utan det är långt fram. Nu får man bara ta en dag i taget och så får man se när man kan spela igen.
Vad är drömmen?
- Självklart NHL, det är där jag velat spela sen jag var en liten kille. Men sen får vi se hur långt det räcker, man kan bara göra sitt bästa.