Målskytten är tillbaka i länet för att lyckas

Hösten 2008 gjorde Anton Andersson sin senaste seriematch för ett norrbottniskt lag. Det slutade med att han blev liggande på plastgräset i Robertsfors med händerna för ansiktet. IFK Luleå behövde en seger i sista matchen, förlorade istället med 4-0 och tog sin andra raka andraplats i tvåan.
Det har blivit ett par andraplatser till i tvåan efter det. Men inte med Anton Andersson.
- Det var ingen bra avslutning, jag har ändå ett stort IFK-hjärta. Jag tror att jag hade stuckit till Sundsvall även om vi hade gått upp, men det hade varit skönt att lämna efter att klubben gått upp. Det var surt.
Flytten till allsvenska Gif Sundsvall blev, milt sagt, inte vad han tänkt sig. I mars reste laget till Cypern på träningsläger. Innan dess hade Anton hyllats i media av tränaren Per Joar Hansen, han kände att han hade förtroendet, trodde att det skulle bli ett bra år.
Men kvällen innan en träningsmatch på Cypern - Anton skulle spela från start mot Örebro - blev han påkörd av en bil.
Låter det jävligt? Det blir värre.
Skadorna var tungt för psyket
För Anderssons karriär fortsatte på skadespåret även när skadorna från trafikolyckan hade läkt. Framsida lår, baksida lår, den ena överbelastningsskadan följde den andra.
- Det var tungt psykiskt, när man flyttar till en ny klubb vill man ju spela. Istället fick jag gå skadad en hel säsong och sitta på bänken ett fåtal matcher. Jag ville hålla mig skadefri och kunna bygga upp sig så bra som möjligt.
Istället blev du överkörd.
- Ja, exakt. Och sen började det gå rykten om att jag hade varit ute och festat men så var det inte. Jag menar: Klockan var sju på kvällen, vi hade match dagen efter, det var ju inte aktuellt. Det är inte kul när det blir så, men det är väl någon image man har...
Ja, jag har följt dig sedan du kom upp i LSK:s a-lag och du har alltid haft den stämpeln på dig. En rätt sorglös lirare som inte tränar stenhårt.
- Man har inte varit så brydd, halkat omkring lite på ett bananskal och inte alltid varit tokseriös. Men det har gått bra ändå och då får man en sned verklighetsuppfattning. Men det där vände när jag kom till IFK, där var allt seriöst.
Det var också när Andersson kom till IFK Luleå som han tvingades avsluta sin innebandykarriär. I alla fall delvis. För enligt Andersson finns det knappt någonting som är roligare.
- Ja, för fan, vi pratar om innebandy istället, det är mycket bättre. Jensen tvingade mig att sluta lira när jag kom till IFK, men jag startade ett korplag med en massa fotbollsspelare istället. Det gick skitbra, vi hade 21 raka matcher utan förlust, men förlorade finalen mot Scumbags (legendariskt och mycket segerrikt korplag i Luleå, red anm) för att vi fotbollsspelare hade börjat säsongen.
I frysboxen
Och med det lämnar vi innebandyn - Antons villkorade in ett par rader - till någon annan intervju och går tillbaka till Anderssons sejour i Sundsvall. För fram emot vårkanten under hans första år fick tränare Hansen sparken och Sören Åkeby tog över. Andersson var hel och fick spela de fyra sista matcherna. Men under vintern tog Åkeby in nya spelare, vilket gjorde att Andersson hamnade allt längre ner i rotationen. Andra året blev mer eller mindre ett fiasko och till slut - efter ett par inhopp och en utlåning till Östersund - ledsnade Anton.
- Säsong två var mer av en besvikelse. Då hade jag ändå förväntat mig att ta en plats i startelvan, jag hade fått intrycket att Sören gillade mig i och med att jag fick spela i slutet av säsongen. Men så var det ju inte. Det var många som fick fruktansvärt många chanser, själv fick man en. Sen fick man värma den där jävla bänken. Visst, jag spelade många matcher, men det var bara inhopp.
- Jag tog ett snack med Sören efter säsongen och sa att jag ville röra på mig, att jag ville spela. Han köpte det.
Bara så där?
- Han sa att om jag visade på träningen att jag ville spela så skulle jag få det, men det är ju ett sånt skitsnack. Det gjorde jag, men inte fick jag spela ändå.
Hur gick det till när det blev BBK?
- Jag pratade med Cain (Dotson, sportchef i Giffarna, red anm) och sa att jag skulle kunna tänka mig att spela med Boden, som gått upp i samma veva. Jag väntade ett tag, men BBK visste väl inte att jag fanns på marknaden så de hörde inte av sig. Till slut var jag tvungen att säga åt Cain att kontakta dem. Sen ringde "Kisse" (Bodens tränare Christian Samuelsson, red anm) rätt snabbt, säger Anton och skrattar.
Så nu är han tillbaka på de norrbottniska planer som gav honom en plats i allsvenskan, om än i ett ovant grönvitt ställ. Lite äldre, lite smartare, lite mer rutinerad - men fortfarande en målskytt som levererar.
På Bodens försäsong har han öst in mål.
- Men det är ju bara mot...ehh... mindre bra motstånd. I serien kommer det att krävas mer. Fast det är bra att spärren har släppt, man vill ju inte bli som Åtvidaberg och bli nollade de sex första matcherna. Sista året i IFK var det likadant och då öste man in mål hela säsongen, så det kanske blir likadant i år, säger Andersson och skrattar.
Jag har sett tre rankingar från olika spelbolag så här långt, samtliga tippar Boden i botten.
- De har ju ingen koll, så dåligt lag har vi inte. Jag tror det blir bra om vi får till det, frågan är bara hur vi hanterar de tuffa situationer. Det kommer inte att bli någon dans på rosor, det är nog betydligt roligare att gå rent i tvåan som de gjorde i fjol. Nu kommer vi att få grisa, på bortaplan måste man sparka på allt som rör sig.
"Vi kan ta oss jävligt högt"
En liten försmak på tuff situation kunde man se under den gånga helgens träningsmatch mellan BBK och Uleåborg. Anfallaren Nedim Hiros visade - både verbalt och med ett tydligt kroppsspråk - att han inte var nöjd med lagkamraternas spel. Mittfältaren Alexandre Morfaw gick till bänken och protesterade mot Hiros beteende, varpå tränaren Christian Samuelsson skrek åt sin anfallsstjärna att han skulle hålla käften.
- Det händer alla lag, kanske framför allt på träning, men det är klart att det kan brista på match också. Jag tycker inte att det är hela världen så länge man tar tag i det nästa träning - och det inte händer igen. Jag har varit med om allt under min karriär, folk har slagits och själv har man kanske sparkat ner någon när man blivit less. Det kan bli så när alla laddar hundra procent
Och det är det ni måste göra för att kunna klara er kvar?
- Håller vi oss skadefria och får grundspelet att stämma så kan vi ta oss jävligt högt, men man ska ha lite tur också. Vi kan ställa en elva på planen med spelare som alla har lirat på högre nivå än den här. Dessutom har vi unga, hungriga killar som är bra.
Och du är kanske den största stjärnan.
- Äh, jag försöker prata om försvaret så fort någon påstår det. En sån som Mattias Ottestig är egentligen vår viktigaste kille. Grym pådrivare, riktigt bra spelare. Det är det som kommer att bli det viktiga, att vi kan täppa till bakåt.