Luleå har två ansikten i år- men vilket är det rätta?
Fem dagars förföljelse av Luleå Hockey.Jag fick se allt jag kunnat önska mig. Jag blev underhållen, jag blev nervös och jag blev lite rädd.Men, trots den delade serieledningen:Jag hittade också anledningen till att jag fortfarande inte är säker på det här laget.
Dels förlorarnyllet; ett vederstyggligt anlete som inte ens älskas av en blind mor, en uppsyn så ful att man måste hänga en fläskkotlett runt halsen på honom för att hunden ska vilja leka apport.
Dels vinnarnunan; gentlemannatjuvarna, glatt leende medan de strosar ut ur Louvren med Mona Lisa innanför rocken.
Problemet är att jag inte vet vilket ansikte som är maskering - och vilket som är det riktiga.
n n Linus Omark har aldrig tvekat. Efter den femte raka förlusten i höstas (eller något sånt) sa han att "vi är bättre än ni tror, ni ska få se". Han log lite när jag tog upp det i förrgår.
Det är samma sak när man pratar med andra människor i laget. De är helt säkra på att Luleå Hockey verkligen är så här bra, att det inte finns något speciellt att peka på. Hårt jobb, klara roller och kort fokusering ger resultat. Och med resultaten kommer självförtroendet. Det är inga konstigheter, enligt alla från Rograrna till Mikael Lidhammar.
Men de har naturligtvis fel.
n n Jag har sett Luleå ta sju av nio möjliga poäng på de tre sista bortamatcherna innan jul. Bara det är tillräckligt konstigt för en egen krönika.
Och det slutar inte där. Jag har insett varför jag fortfarande känner tveksamhet kring Luleå Hockeys åstadkommanden.
Grundproblemet är följande:
Laget är inte ens bra.
Jag låter er skratta ett tag här. Torka bort kaffefläckarna och smulorna från tidningen innan ni fortsätter läsa. Dra några djupa andetag, så ska jag förklara hur jag tänker.
Rent defensivt finns det inget att klaga på. Styrspelet är stundtals fantastiskt, beslut om forechecking kommer oftast i rätt tidpunkt och i egen zon lyckas man generellt manövrera ut motståndarna till sargerna. Dessutom är Mattias Modig en man som kan avgöra matcher. Mot Linköping tog han 17 skott, varav en straff, i den första perioden.
Offensivt leker Harju, Omark och Lavander med allt motstånd från Andreas Pihl till Mattias Timander. De är i en ohygglig form just nu. Det ska bli väldigt intressant att se de två ungtupparna i den där ryska turneringen som hette Isvestija förut.
Men, och det är här jag är blir lite tveksam, form försvinner.
Och vad finns kvar då?
n n Jag vidhåller att Mats Lavander är väldigt viktig för att Omark och Harju ska få leka ifred. Man ska inte underskatta hans spel med puck, men utan den är han fantastisk. Vad händer om hans ljumskar plötsligt brister?
Då har Luleå förvisso en grym defensiv. Men, som alla försvar, är den beroende av andrum - ett andrum som kommit tack vare Om-Ha-La-kedjans härjningar i offensiv zon.
Utan dem?
Kommer ni ihåg hur det var de första tio matcherna?
n n Luleås vinnarsvit började inte när Lubos Bartecko kom till stan - även om det gav ett trendbrott. Luleås svit började när Rograrna satte ihop Lavander med the Övertorneå connection.
Så. För att till slut sy ihop det här resonemanget.
Luleå är i dagsläget tillräckligt bra för att slå alla lag, ibland till och med krossa dem. De är definitivt tillräckligt bra för att gå till slutspel, kanske till och med högre än den åttondeplats jag tippade innan säsongen.
Men för att vara allvarliga kandidater till någon längre slutspelssaga måste man få igång Lubos Bartecko och Martin Chabada. Det kan lösa sig med Tommi Miettinens tillfrisknande - men det finns inga garantier.
Därför får inte det här juluppehållet handla om att njuta.
Inte det här heller.
Så jobbar vi med nyheter