Krigets lille broder har hittat till Luleå

Björkskatans sporthall, en sen söndagkväll. Korpinnebandyn är över och nu sprider tio studenter ut sig mellan ribbstolarna.
De har vad som bäst kan beskrivas som långskaftade små håvar (de som spelar kallar de klubbor, men låter inte luras; det är håvar) i händerna och är utrustade med armbågsskydd, skulderskydd och hjälmar med galler.
Varför då?
En gummiboll på drygt ett hekto gör väl inte särskilt ont?
Lacrosse är en av världens äldsta sporter, kanske till och med den äldsta. I centralamerika har man funnit bevis för att något liknande spelades redan på 1100-talet.
På mohikanernas språk heter sporten "tewaarathon".
Det betyder "krigets lille broder".
Tillbaka från historielektionen till Björkskatan. Marcus Lind kommer springandes med bollen i sin lilla håv. Ivan Larchenko springer efter. Han använder sin håv - eller rättare sagt, håvens meterlånga skaft i aluminiumprofil - på ungefär samma sätt som en skogshuggare använder sin yxa.

Ett hugg, två hugg, tre, fyra, fem - alla hårdare än det förra, alla på ungefär samma ställe kring överarmen. Lacrossereglerna stipulerar att "kontrollerade slag med klubban mot överkroppen är tillåtna".
- Det är väldigt kontrollerade slag, han kontrollerar ju hela tiden så att han träffar utrymmet mellan skulder- och armbågsskydd där det gör som ondast, säger någon och flinar.
Storbritanniens förre premiärminister Winston Churchill sa en gång:
"Golf är en sport vars syfte är att slå en väldigt liten boll i ett ännu mindre hål, med verktyg som är extremt illa utformade till det ändamålet."

Nåväl: Lacrosse är ett spel vars mål är att transportera en väldigt liten boll in i ett ganska stort mål, med verktyg som är rent löjliga till det ändamålet.
Man spelar ju för guds skull med håvar.
Och på tal om gud. Det heter lacrosse för att de franska jesuitpräster som först såg indianerna spela tyckte att redskapen liknade biskopskräklor (crosier på franska).
Ett sätt att lösa dispyter
På jesuitmissionärernas tid var sporten ett sätt för de amerikanska urinvånarna att lösa dispyter mellan stammarna, ett sätt att träna unga krigare för strid och ett sätt att tillbe den store anden.
Då innefattade ofta matcherna hundratals spelare per lag.
Nu är det tio på varje planhalva - och de religiösa orsakerna är mer dunkla.
För att förstå dem krävs ett skarpt test.

Så, efter att ha:
4 dragit på mig en hjälm (med ytterst begränsat synfält),
4 ett par hockeyhandskar (ingen styrsel i handlederna),
4 skydden på överkroppen (tappar all rörelseförmåga),
4 fattat klubban (själva håven är försvinnande liten)
och sedan sprungit omkring ute på planen tills det börjat pipa oroväckande i luftrören kan jag avslöja den himmelska kopplingen.
Skulle man råka fånga bollen i håven är det guds försyn.
Lärde sig uppskatta spelet i USA
För att sedan snärta iväg den åt någorlunda rätt håll krävs högre makter än så.
- Ja, det är svårt i början, men kör man en timme så har man lärt sig grundtekniken rätt bra. Jag tror att vi svenskar i alla fall har en fördel jämfört med andra nationaliteter. Vi är, tack vare hockeyn och andra sporter, vana att hantera en klubba tillsammans med en boll. Det är ingen nackdel, säger Marcus Lind.
Det är heller ingen slump att lacrosse är som störst i Kanada, en annan hockeyfrälst nation. USA är den andra stormakten i sporten, och det var där Marcus Lind lärde sig uppskatta spelet.
- Jag spelade fotboll när jag var yngre, och när jag åkte över till USA som utbytesstudent så fortsatte jag med det. Alla i laget spelade lacrosse när fotbollssäsongen var över, så jag började också. På den vägen är det, säger Marcus Lind.
När han kom hem till Söderköping startade han ett lag. När han flyttade upp till Luleå för att plugga startade han ett till.
Entusiast?
En smula.
"Det roligaste jag gjort någonsin"
- Jag blev helt såld. Det är det roligaste jag gjort någonsin. I början gick man omkring med bollen i klubban hela tiden. Jag hämtade posten med den, jag pluggade med den, jag satt till och med och åt med klubban i ena handen. Till slut lärde jag mig att kontrollera det, säger Lind.
I Sverige för lacrosse däremot en ytterst marginell tillvaro. Det finns ungefär 450 licensierade spelare, SM-slutspelet är en inbjudningsturnering mellan fyra lag och Farsta Cobras regerade i år, precis som de senaste fyra åren.
Landslaget är, med europamått mätt, hyfsat och slutade fyra i de senaste mästerskapen.
På världsnivå?
Enligt Marcus Lind, själv mittfältare i landslaget, är Sverige direkt dåligt.
- Om jag säger så här; England var med i VM och kom någonstans topp tio. Men de åkte på storstryk mot USA, Kanada och Iroquai Nation (en samling nordamerikanska indianstammar) som är bäst. Och vi förlorade med 23-3 mot England... Men samtidigt är det det som är lite av tjusningen med sporten, det bättre laget vinner nästan alltid, men det räcker med att man får in en eller två duktiga killar för att laget ska bli markant bättre.

I Luleå då?
Ja, de 17 spelarna i Snowmen lacrosse kör sina tre pass i veckan. Just nu tränar man boxlacrosse, en inomhusvariant som spelas på hockeyrink med fem utespelare och målvakt, inför en turnering i Stockholm till våren.
Efter det?
Vem vet.
Folk tenderar att flytta från Luleå när de pluggat färdigt. Vad som händer då får framtiden utvisa. Men just nu, just här, har Luleå faktiskt ett lag i en sport som en del människor inte visste existerade.
- Och vi vill ha fler spelare. Man tycker ju att sporten borde tilltala gamla hockeyspelare eller talanglösa fotbollsmittbackar som bara vill smälla på.

Varför äger lacrosse ett existensberättigande?
- Den här sporten måste finnas här. I Sverige har vi få sporter som på samma gång länkar samman teknik och fysik på ett sånt fantastiskt sätt.