Vikström har tillsammans med bordtennisens Ingela Lundbäck samt simmerskan Maja Reichard och kulstötaren Jeffrey Ige ställt upp på fyra timmar av uppvisningsspel, intervjuer, namntecknande och inte minst dueller mot hugade utmanare på alla nivåer. Men medan kollegorna fick hålla till i hallen hänvisades Vikström till den inte fullt så representativa bakgården.
Känslan: Bakgård
En sliten rink omgiven av väggar nedlusade med klotter och så nödtorftiga miniplaner uppställda på den buckliga, spruckna asfalten. Grå skyar och sex grader höstfuktig, råkall luft fullbordar känslan av just - bakgård. Tennisens dubbelguldmedaljör ler när han påminns om vad som var för en knapp månad sedan.
- Den här rinken är kanske inte den bästa inspirationskällan, börjar han, skrattar och fortsätter sedan:
- Visst är det kontraster - men också rätt skönt här. I London hade jag faktiskt bestämt mig för att åka hem dagen efter finalen, innan jag ens visste att vi tagit oss dit. Så jag steg upp fem på morgonen dagen efter truppens firande och dopingtester och var hemma i Piteå fem på eftermiddagen...
Samtidigt har Peter Vikström koll på hur mycket det betyder att få träffa stjärnor inom sin sport.
- Året efter min olycka åkte jag till Stockholm och började träna med folk som redan var bland de bästa i Sverige. Ett år senare hängde jag med på första tävlingen utomlands, såg världsettan och -tvåan och hur sinnessjukt bra de var. Det fanns absolut ett värde i att se de andra - och jag hann själv bli förnedrad av någon elitkille innan jag hängde med i spelet...
"De var hur coola som helst"
Vikström ler över minnet.
- Jag var ganska ung (19), hade ingen koll och hade nog dömt ut handikappidrott överlag. Men när jag fått träffa de andra spelarna insåg jag att de var hur coola som helst. Det viktigaste när man är nyskadad är att träffa andra som gör sin grej.
Trots framgångarna väntar nu en lugnare - nåja - period för 35-åringen.
- Blir farsa för första gången nu i november så det kommer att bli mycket av det den närmaste tiden. Sedan får vi se - men blir jag uttagen kommer jag nog att spela lag-VM, vår motsvarighet till Davis Cup, i Italien i sommar.
Inomhus har Anna Lundström, Boden, som en i den långa kön precis avslutat sin drabbning mot Ingela Lundbäck.
- Jag har alltid gillat bordtennis. Tränar på gym men skulle vilja ha någon idrott också, förklarar hon och summerar bollarna mot länsstjärnan.
- Satte ett par och sedan var det några bollar där man tog tre-fyra på rad. Riktigt härliga, det var kul.
Psykad - av stjärnan
Lundbäck var frikostig med tips under spelet men också tuff.
- Haha, hon psykade mig faktiskt lite, avslöjar Lundström.
Lundbäck är klar på sin sak:
- När man spelar match är det ju så. Vänner får man vara sedan, säger hon och skrattar.
Lundbäck har i motsats till Peter Vikström inte träffat några stora namn innan hennes egen raketkarriär drog igång 2004, med EM-deltagande redan året efter, men tror på Talangjakten som idé.
- Jag hoppas det här kan locka folk, självklart, och att Paralympics hållits i direkt anslutning ger förstås ännu mer tryck.
Ligger lågt
Själv ligger hon just nu lågt med allt spel. Problemen med hand och underarm har blivit för stora.
- Hinnorna runt musklerna i underarmen är för trånga. Syret når inte fram så jag får smärtor och domningar - har ju bara kört på vilja i tre år nu. Men jag ska få tid för operation i oktober och så får jag se vad jag tar för beslut om framtiden sedan, förklarar hon och tillägger leende:
- Så jag börjar komma ner på backen nu...
Att Paralympics inneburit förändringar skriver också Lundbäck under på.
- Förr - när jag "bara" tagit sex EM-guld - var det ingen som kände igen mig. Nu händer det faktiskt att människor kommer fram ibland - och det är man inte van vid, understryker hon och poängterar också vikten av var Paralympics hålls.
- I Peking var det inte alls som i London. Nu var det 6000 på läktarna, massor av svenskar och man visste vad alla väntade sig. Jättehäftigt, men så kommer det inte att bli i Rio, det är för dyrt att resa dit.
Om det blir spel för Lundbäck vid nästa Paralympics, vill säga.
- Får ta en funderare efter min operation.
Udda inbjudningar
Dessförinnan kan alltid silver- och bronsmedaljören roa sig med något annat. Som jakt?
- Det är nog den mest udda inbjudan jag fått efter London. En klubb tyckte jag skulle börja med dem - varför vet jag inte, det är liksom inte min grej...jag har ingen erfarenhet och kommer aldrig att ha heller, säger hon på sitt raka sätt, skrattar och avslutar:
- Jag menar; jag är ju så rastlös så inte kan jag ju sitta och vänta på en älg en hel dag, det går bara inte...
134 intressenter registrerade sig för att testa de olika idrotterna under arrangemangets fyra timmar.