Sverige 2015. Innan året är slut kan, enligt Migrationsverkets statistik, uppemot 160 000 människor ha sökt asyl här. De kommer från Syrien, de kommer från Afghanistan, de kommer från Irak eller precis överallt och en del av dem hittar till Norrbotten. I flyktingarnas spår polariseras Sverige.
Å ena sidan: Främlingsfientliga strömningar.
Å andra sidan: Fantastiska humanitära insatser.
Någonstans mitt emellan smärta och hjärta står idrottsklubbarna och gör ungefär vad man gjort i alla tider – oavsett om det handlat om finska krigsbarn, arbetssökande centraleuropéer eller flyende jugoslaver.
Under en veckas tid har NSD berättat hur de norrbottniska idrottsklubbarna arbetar med att få in de nyanlända flyktingarna i både sin verksamhet och – i ett längre perspektiv – i det svenska samhället. Det vi visat är bara några exempel på det engagemang som väldigt många föreningar lägger ner, varje dag, utan att förvänta sig något annat än en hyfsad snurr på verksamheten. Arbetet är det samma, bara i mycket större skala – i ett läge där utmaningarna är svårare än någonsin.
För det första ska ideella krafter frammanas i ett läge där de flesta klubbar, i hela landet, får allt svårare att hitta folk som vill eller kan ställa upp för den lokala föreningen.
För det andra ska hänsyn tas till frågeställningar som inte existerade för 30 år sedan.
För det tredje är volymerna helt enkelt större än någonsin.
Klart fasen det frestar på. Men det finns sätt att klara biffen ändå.
Daniel Nilsson kommer från Koskullskulle, han har pysslat med alla möjliga idrotter. De senaste fem åren har han jobbat på Umeå kommun, nu har han flyttat trettio mil närmare hem, till Luleå, och är ny integrationssamordnare på Norrbottens idrottsförbund.
– Jag har ju bara två och en halv vecka på jobbet, så jag sitter inte inne med alla svar. Men jag vet att det är i föreningarna det stora jobbet ska göras, vi ska stötta dem och ge dem förutsättningar för att lyckas, säger Nilsson.
Det finns ont om uppdaterad statistik i ämnet. En rapport om idrott och integration gjordes 2009, en ny skulle göras 2013 men svarsfrekvensen från föreningarna blev för låg för att kunna dra vettiga slutsatser. Klart är dock att idrotten är en viktig väg in i det svenska samhället, att idrottsrörelsen har fått extrapengar från staten för att hjälpa till i det arbetet och att det inte saknas problem.
Så väl 2009 som nu är vissa saker tydliga: Olika sporter är olika bra på integration, troligtvis på grund av både sociala och historiska aspekter – och flickor med utländsk bakgrund är betydligt mindre aktiva i föreningslivet än pojkar.
– Vi ska väva in jämställdhetsperspektivet i arbetet. Det är jätteviktigt att nå tjejerna och min erfarenhet är att det inte räcker med att bara göra som vanligt – det krävs riktade åtgärder, säger Nilsson.
Vilka då?
– Det handlar om att omvärldsbevaka, se vad som lyckats på andra ställen. I Umeå, där jag kommer ifrån nu, hade vi ett projekt som heter Axxess. Syftet var att ta fram metoder för att inkludera nyanlända tjejer i fritidsaktiviteter, det är ett exempel på vad vi skulle kunna använda även här.
Vad gick det ut på det?
– Det finns tre delar. Det är jätteviktigt med personliga relationer med målgruppen, det är jätteviktigt att målgruppen själv är delaktig i planeringen och det är jätteviktigt med samarbete – mellan föreningen å ena sidan och kommunen, ett boende eller någon annan organisation å andra sidan.
Varför är det så svårt att få in invandrartjejer i idrottsrörelsen?
– Till viss del handlar det om kulturkrockar. Det handlar om två grupper som står en bit ifrån varandra vad gäller förväntningar, de måste mötas någonstans. Men det är bara en del, någon helhetslösning finns inte.
Jag tänker mig att tjejerna inte nödvändigtvis idrottat så mycket i sina hemländer.
– Det är en del av det, visst – men det handlar om annat också. Kolla på det svenska föreningslivet, det är nästan unikt oavsett var i världen du kommer ifrån. Det är inte så lätt att känna till alla möjligheter som man kan ta del av här när man kommer till Sverige.
Hur menar du?
– Den svenska föreningsmodellen är så obekant, globalt sett. Jag som är uppvuxen här vet ju att om jag vill spela fotboll så söker jag rätt på en förening, det är inte naturligt på särskilt många ställen.
Daniel Nilsson pratar mycket om att inte uppfinna hjulet på nytt, att hitta åtgärder som faktiskt funkat och kopiera dem. 21 distrikt i idrotts-Sverige behöver inte komma på 21 olika lösningar – det räcker med att en klubb i ett distrikt kommer på en bra grej som alla andra sedan kan kopiera. Djurgårdens satsning som gett 4 000 förortsungar chansen att spela hockey är ett exempel, United-klubbarnas koncept ett annat. Där någonstans finns också styrkan i idrotten – ingen vet hur, men när alla försöker är chansen stor att någon träffar rätt.
– Knäcker någon koden sprider det sig som en löpeld. Den här situation vi är i nu har vi ju aldrig varit med om tidigare, så här många nyinflyttade har vi aldrig haft och enligt Migrationsverkets statistik lär det fortsätta ett par år till.
Vad blir viktigast för att klara av det?
– Samverkan. Idrotten klarar det inte själv, precis som kommuner, landsting och alla andra enskilda aktörer inte klarar det själv. Alla måste se varandra som medspelare, det är det viktigaste.
Hoppsan, där fick du till en idrottsreferens.
– Det är ju så. Hjälps vi åt kan vi lyckas. Ingen vinner matcher på egen hand.