Okej, matchen mot AIK går inte till historieböckerna som den mest välspelade och Mika Pyörälä såg av naturliga skäl rätt trött ut.
Ändå slutade det med seger och succé för finländaren - tack vare att Robin Jonssons slagskott snuddade i honom på vägen fram mot Daniel Larsson.
Tur? Det är möjligt. Men samtidigt är det i den ytan som 31-åringen trivs som allra bäst.
Och inte var det slumpen som knuffade in honom i slottet.
q q Jag kan bara gå till mig själv. Som aktiv var jag absolut ingen stjärna men på den nivå jag lirade på så gjorde jag ändå en del mål... Tja, ända till jag tyckte att jag var så pass rutinerad att jag inte behövde röra mig i området som det gör som ondast i: Framför motståndarmålvakten.
"Jag känner mig bekväm med att vara framför mål", sa 31-åringen med ett tandlöst leende efter matchen. De orden måste ha fått tränarstaben att sent under lördagen återvända till omklädningsrummet för att slå på Gagnam Style-låten och bjuda på den tillhörande dansen. För det är ju precis en sån här spelartyp som Luleå har saknat.
n n Jag vet att tvillingarna Abbott och Anton Hedman också gillar att vara där inne och mejsla men att säga att de är stora målskyttar är att ta i. Däremot har de andra spetsegenskaper som de bidrar med.
Nu är väl inte heller Mika Pyörälä en typisk "stå framför mål"-spelare utan han har ett bredare register än så. Men det har ju också sina fördelar, för
i Luleå måste man som bekant behärska allt.
Backcheck, forecheck, paycheck. Svårare än så är det inte.
Men för att vinna guld krävs det mer än så.
En touch på byxan till exempel.