20 mars i år. St Petersburg spelar den sista och avgörande kvartsfinalen i Gagarin cup, mot Atlant. Laget har just haft ett fem minuter långt numerärt överläge utan att lyckas göra mål och Johan Fransson börjar känna sig tveksam till om verkligen förlängningen ska sluta lyckligt.
Det gör den inte.
Den slutar i katastrof.
Efteråt, i omklädningsrummet, kommer en av klubbledarna in och säger vad han tycker om situationen.
"Luften drar ihop sig"
På stående fot meddelar den mäktige mannen att samtliga spelare i rummet nu kan anse sig sparkade och uppsatta på transferlistan. Det ska in ett helt nytt lag till nästa säsong.
- De är lite speciella, ryssarna. Sånt där får man höra rätt ofta och man vänjer sig, stänger av och undviker ögonkontakt. Men någon gång menar de allvar och han har en jäkla respekt med sig, "bossen". Man märker att luften drar ihop sig när han kommer in i rummet.
Johan Fransson står hemma i köket i Rutvik och strular med bryggaren. Den gör exakt noll koppar dugligt kaffe, men lyckas samtidigt fylla både bänkar och golv med en gråbrun sörja. Medan Fransson gör sitt bästa för att hålla sig från svordomar i dottern Tindras närvaro berättar han att just den där uppsägningen direkt efter kvartsfinalförlusten inte var särskilt allvarligt menad.
- Det var ett jäkla äventyr, sen får vi se om jag åker tillbaka nästa år. Jag kommer att ta ett beslut inom kort.
Hur tänker du?
- Jag säger ju att jag har kopplat bort det där, men det är ju inte riktigt sant. Det gnager lite hela tiden, tankarna kommer och går och visst fasen trivs jag bra här hemma. Men det var ett grymt roligt år att vara med om.
Och nästa säsong?
- Jag skrev ett femårskontrakt med Luleå för att det var här jag ville spela. Sen dök allt det andra upp, jag blev lite ivrig och utnyttjade de klausuler som alla spelare har i sina kontrakt. Men jag kommer att spela i Luleå Hockey, jag vet bara inte om det blir nästa år.
Du har sett Luleå under slutspelet - hur skulle du passa in i Rönnqvists nya spel?
- Skulle man spela mot dem så skulle det vara obekvämt. Det är svårt att spela mot Luleå och tränarna får ut mycket ur varje spelare. Det känns som att jag skulle kunna passa in i deras spel, jag har i alla fall skridskoåkningen.
Fransson var fantastisk under sitt succéår i Luleå och skrev på ett femårskontrakt med klubben efter säsongen. Men fansens glädje byttes i förtvivlan när Fransson några månader senare skrev på för Los Angeles Kings. Det var en barndomsdröm som gick i uppfyllelse, naturligtvis, men den där riktiga glädjen ville ändå inte infinna sig.
- Det ska kännas hundra när man skriver på och så här i efterhand var det inte så. Jag kom till en klubb med två kanonspelare (Drew Doughty och Jack Johnson, red anm) som de håller väldigt högt och det fanns inte riktigt plats för mig.
Eländet fortsatte. Fransson tog petningen, drog till Manchester där farmarklubben Monarchs huserar och flyttade familjen över Atlanten. Ungefär samtidigt som frun och barnen flög in över Newfoundland kom samtalet som fick Fransson att börja kallsvettas.
Har förändrats - till det bättre
KHL-klubben SKA St Petersburg hade hört av sig och ville hyra honom av Los Angeles Kings. Det var inga problem för Kings - men det var inte Kings kanslipersonal som skulle få berätta historien för Franssons fru.
- Jag blev direkt jävulskt sugen på KHL, främst för att det fanns svenskar där som jag redan kände. Men hon hade rest länge, jag visste inte hur hon skulle reagera på att få ännu ett flyttbesked så snabbt och jag var lite försiktig där. Men hon sa bara "vi kör" och sen bar det iväg.
Resten är en historia om hur man ändrar sin spelstil - och vänjer sig vid att spela för sig själv.
- Det är ju inte som i Sverige. Om jag går framåt här hemma så är det ju alltid någon forward som täcker upp för mig - i Ryssland är det ingen jävel som stannar. Där störtar alla på mål och jagar poäng direkt jag går framåt.
Hur har det påverkat dig?
- Jag har ändrat mig rätt mycket - till det bättre. Jag har blivit bättre defensivt och kanske inte transporterar lika mycket puck längre. Det där med att absolut inte gå bort sig fick man lära sig ganska snabbt. Det är bara att backa med.
Det låter inte som den Johan Fransson vi vant oss vid?
- Nej, jag hoppas att jag har slipat bort de värsta ojämnheterna, tidigare var jag lite av en humörsspelare. Tveksamhet är en mardröm för en back, men nu tycker jag att jag kan slappna av och våga spela så hårt jag kan. Jag har definitivt blivit lite mognare.
Läs mer i Rödgul röra:
"Fransson: Jag kommer att spela i Luleå"
