När Charlotte Kalla vräkte sig uppför Alpe Cermis och förbi Virpi Kuitunen hände något med henne. I svenska ögon blev hon den stora stjärnan - i en sport där hon är långt ifrån bäst.
Förstå mig rätt. Charlotte Kalla är en fantastisk skidåkare. På varje given distans är hon tillräckligt bra för att vinna mästerskapsmedaljer.
Men på alla distanser utom tio fritt finns det åkare som slår henne åtta-nio gånger av tio.
Vi får aldrig glömma att Charlotte Kalla i utgångsläget är sämre än Therese Johaug på klättring, sämre än Justyna Kowalczyk på klassiskt, sämre än Kikkan Randall på sprint och sämre än Marit Björgen på allt.
n n Först då kan vi börja bedöma henne rättvist.
Det betyder inte att hon alltid kommer att vara chanslös, inte i enstaka lopp, inte ens på en så bred tävling som Tour de Ski. Men vi ska vara medvetna om att Kalla, för att vinna, måste ha maximal tur och form.
Charlotte Kalla hade varken det ena eller det andra i år - hon ska inte ens ha det, inte ännu. Då kan vi inte heller påstå att en sjundeplats är ett misslyckande.
q q En gång fick vi se Kalla i full frihet. På 15 kilometer fri stil visade hon sin fantastiska teknik.
Nu var inte Marit Björgen med här, vi vet inte vad hon hade kunnat göra, men det loppet var ändå det enskilt bästa beskedet som Kalla kunde få inför VM.
Det är i den miljön hon har sina största medaljchanser - det är där hon vill känna sig trygg.
Marcus Hellner är en bergsget, han har världens bästa lungor och hjärta kombinerat med en lätt kropp. Det visste vi redan - problemet är att det inte finns några störtloppsbackar på VM-banorna.
Det positiva är att Hellner faktiskt visade att formen finns där, att han har kraften i kroppen. Det gäller bara att få ut den på slät mark också. Hellner säger själv att han specialtränat på tvåans växel, att det är där som fristilsloppen under VM kommer att avgöras.
Jag hoppas att det ger bättre utdelning än specialträningen i klassisk stil.