Hundra år sen - eller om det var i går

Det här är alltså en avskedskrönika och när det kommer till sådana är jag en fullständig nybörjare.
Hur säger man hejdå på ett värdigt och rättvist sätt?
Jag vet inte, och därför sitter jag just nu och stirrar tomt in i skärmen i väntan på att ord och formuleringar ska dyka upp i skallen.
Tio år av händelser och personer flimrar förbi i osorterad ordning och det är klart att jag känner något som liknar sorg.
Men allt har ju sin tid. Allt har ett slut och för mig är det dags att gå vidare i yrkeslivet. Det känns att lämna denna förnäma redaktion, dessa alldeles speciella medarbetare och den uppbyggda relation med er läsare som hjälpt till att göra det här jobbet så underbart roligt.

Den känslan försöker samsas med den andra: en stor lust och nervositet för vad som väntar. Exakt vad det är kan jag tyvärr inte säga än - mer än att jag blir kvar inom NSD-familjen och att jag verkligen längtar till min nya tjänst.

Tiden flyger, sägs det och det är precis i sådana här stunder man inser att det faktiskt är alldeles sant.
Eller som Thåström sjunger: "Det känns om det var hundra år sen - eller om det var igår".
För jag minns ju alldeles tydligt min allra första sportkrönika. Det var en hyllning till volleybollundret i Pajala som på något obegripligt sätt tog sig ända till elitserien.
Ska jag vara ärlig var den ganska kass.
Det blev väl bättre med åren och några krönikor har etsat sig fast i minnet lite mer än andra.
Av någon anledning är det duster med våra elitlag och dess organisationer som ploppar upp. Det har varit en viktig del av min roll som krönikör och jag har nog haft mina bataljer med med varenda elitklubb i länet.
Mitt motto har varit: Ska jag ge mig på någon så ska det vara någon med makt och inflytande. Aldrig de som är små och inte kan försvara sig.
Inte som självändamål, såklart, men som en naturlig del av det här jobbet om man vill vara rak och ärlig och skriva det man tror på.
Som striden (min första) för att få bort Plannjas despotiske coach Bill Magarity.
Rubriken var: "Hur mycket ska offras på Magaritys segeraltare?" och jag spände bågen allt jag förmådde:
"Rykten säger att Plannja kommer att förlänga kontraktet med Bill Magarity.
Det vore ett olyckligt beslut.
I så fall är jag djupt oroad över hur sagan Plannja ska sluta."

Det slutade med att Plannja rev sina planer, sparkade Magarity och räddade klubben genom att värva motpolen - David Visscher. Jag känner mig nog delaktig i den kursändringen.

Jag minns också striden inom Luleå Hockey. Maktkampen som kulminerade 2006 var nära att slita föreningen i stycken och den berörde mig djupt.
I en krönika med rubriken "Spräng skiten i luften" tog jag ställning för Lars "Osten" Bergström, men gissade också att striden skulle innebära att Johan Strömwall skulle avgå som klubbdirektör.
Efter det följde ett par mörka år och jag var väl inte den mest populära personen i Coop arena.
Men i efterhand är jag mycket nöjd med hur utvecklingen blev. Personer försvann och "Osten" kom in. Luleå Hockey har sin bästa ledning någonsin och det ger stor anledning till framtidstro.
Om någon "seger" har varit viktigast så är det nog den.

Men pressen på "Osten" är stor. Nu är det hög tid att han klarar av att lyfta Luleå till en ny nivå. Annars kanske han inte var rätt val, trots allt.

Luleå Basket har jag haft en ganska lång dust med. Allt började med att jag tyckte att klubben behandlade Maria Näsström på ett skandalöst dåligt sätt.
LBBK sa att man gjorde sig av med sin stjärna "för att kunna vinna guld" och då är det ju bara att konstatera att klubben gjorde bort sig fullständigt. Något guld har Luleå ännu inte vunnit - det har däremot Näsström gjort. Flera stycken.
Men Luleå Baskets framtid ser ändå ljus ut. Den starka och hårt arbetande organisationen gör att det bara är en tidsfråga innan det där historiska guldet kommer. Och målet att bli Sveriges ledande förening är fullt realistiskt.

Dessutom tror jag att både föreningen och coachen Dennis Pihl har lärt av sina misstag.

Runt Bodens BK blåste det snålt när det uppdagades att föreningen konsekvent hade betalt löner svart.
Det var ganska hårda ord och jag minns tydligt när jag blev uppringd av Ingemar Ek.
Men istället för en väntad utskällning sa klubbdirektören högst överraskande:
- Kan du komma hit? Och ta med dig sportchefen Vikström!
Vi satte oss ner på Eks arbetsrum, vi hade ett mycket bra samtal där vi till och med fick se spelarkontrakt. Ek visade sin storhet, precis som när han berättade för mig om hur han, den outtröttlige patriarken, hade brutit ihop av utbrändhet.

Ek är en av de idrottsledare i länet som gjort djupast intryck på mig. Över huvud taget tycker jag att det har varit ärliga tag genom åren och att ingen schism varit större än att yrkesrollerna har respekterats.

Sen finns det en del rader och krönikor man ångrar. De flesta beroende på att man helt enkelt satt inne med begränsad information och drog slutsatser utan att ha hela bilden.
Sånt händer då och då och går att leva med.
Det här helt enkelt oundvikligt om man vill vara med i debatten när saker händer här och nu.
Värre är när man helt enkelt gör trögtänkta analyser och levererar rena dumheter.
Det har också hänt.

Därför vill jag här och nu passa på att be IFK Luleå om ursäkt för att jag föreslog att man skulle försätta en anrik förening med över 100 år på nacken i konkurs. Obota korkat.

Men det här jobbet har, tack och lov, inte bara inneburit bråk och sågningar.
Oftast har det handlat om att möta fantastiska människor, hylla prestationer och att få vara med om spännande resor som blivit minnen för livet.
Som Boden BKs steg till superettan, Luleå Baskets tre raka SM-finaler och hela Plannja Baskets guldkantade framgångssaga som gick från bakgården till den allra finaste salongen.
För nästan exakt tio år sedan åkte jag och fotograf Göran Ström på en minst sagt riskfylld resa till Israel för att se Plannja möta regerande europamästaren Maccabi Tel Aviv.
Det rådde mer eller mindre krigstillstånd i landet och UD avrådde alla svenskar att åka dit. Ibland var vi rädda och det blev nästan en brutal upplevelse att försöka sätta sporten i ett sammanhang när man vaknade tidigt om morgonen av att attackhelikoptrar svepte över hotellet - på väg för att skjuta sina missiler in i bostadsområden. Förödelsen några mil bort kunde vi sedan följa via CNN på hotellrummet.

Jag hoppas verkligen att Plannj....förlåt, LF Basket Norrbotten, lyckas återvända till internationell nivå. Det är där klubben hör hemma. Eller hur, Mosesson?

Det här jobbet har även gett mig möjlighet att följa två olympiska spel på plats - Salt Lake City och Vancouver.
Bara där har jag hela kappsäckar fulla med odödliga minnen. Jag kan omöjligt nämna alla, men jag kan omöjligt undgå att nämna ett särskilt.
Charlotte Kalla.
Den mest fantastiska resan av alla.
Första gången jag stötte på henne var i Gällivare i samband med en världscup. Då var hon en ung tjej som extrajobbade som servitis på den restaurang vi besökte. Ägaren tog fram henne till vårt bord och sa:
- Lägg den här tjejen på minnet. Hon kommer att bli världens bästa skidåkare.
Vi log lite, men jag la henne på minnet, mest för att hon såg ut som om hon själv var övertygad om den saken.
Sen har det varit helt omöjligt att undvika henne. Att följa Kallas väg mot toppen, via JVM-guld och Tour de Ski-genombrott, har varit en ynnest.
Och att till sist få stå där i Whistler och se henne förverkliga sin drön, ta sitt OS-guld var kanske den enskilt största upplevelsen av alla under dessa tio år.

Jag var tvungen att gå undan för att få stå för mig själv och låta tårarna rinna en liten stund. Det var nog enda gången under dessa tio år.

Minnena finns där, dom bär jag med mig och än en gång slås jag över vilket fantastiskt idrottslän Norrbotten är och vilken förmån det har varit att få skildra det.
OS i Vancouver får ses lite som min slutpunkt och jag är oerhört stolt över de tidningar NSD gjorde då. Det händer att jag då och då bläddrar igenom tidningarna och blir alldeles varm inombords.
Frågan är om NSD-sporten någonsin har varit bättre.

För ungefär fem år sedan klev en förfriskad ung man fram till mig på en nöjeslokal och frågade:
- Du vet inte vem jag är men jag känner din bror och förresten: hur blir man journalist?
Jag gav honom några snabba råd och vi skiljdes åt i vimlet.
Den unge mannen var Pelle Johansson.
Han har sedan dess blivit en god vän och är alltså den som ska efterträda mig i rollen som NSDs sportkrönikör.
Ni läsare är alltså i trygga händer. Pelle har allt som jag tycker krävs av en bra krönikör: Kunskap, integritet, stilistisk förmåga, humor och värme.
Jag ska med spänning följa vart han tar vägen i spalterna.

NSD-sporten kommer med andra ord även i fortsättningen att vara det den alltid har varit: småkaxig, orädd - och jävligt bra.
Tack för mig. Så kul det har varit.