Elisabet Clausén har precis tagit sig i mål i Granlunken.
Hon har sprungit hem segern i sin klass över en mil ganska enkelt.
Hennes 40.06 var över tre minuter snabbare än näst bästa damtid.
Ändå ruskar hon på huvudet.
- Det var segt i dag, jag kände mig väldigt trött. Jag tror att jag gick ut lite för hårt och det här är en tuff mil.
Hade du hoppats på en bättre tid?
- Nej, jag har ju aldrig sprungit den här milen tidigare så jag hade ingen tid att jämför med. Nästa år vet jag vilken tid jag ska slå.
Ett tufft beslut
Elisabet Clausén har alltid älskat att springa. Ändå är hon ny i gemet.
De flesta med basketkoll känner igen den lilla, ettriga 21-åringen både från Luleå Basket och Luleå Stars.
Clausén har spelat basket sedan sex års ålder, hon säger att sporten alltid har varit hennes identitet.
Men i somras tog hon sitt livs tuffaste beslut.
Hon valde att lägga av helt med basketen - för att storsatsa på löpning.
- Det tog jättelång tid att bestämma mig. Jag tvekade och velade fram och tillbaka. Tanken var ju att jag skulle spela med Stars i ettan och springa samtidigt. Men snart insåg jag att tiden inte skulle räcka till, då hade allt bara blivit halvdant. Och det är inte min grej, säger hon och fortsätter:
- Jag har alltid fått höra att jag har en talang för löpning, så nu tar jag chansen och ser hur bra jag kan bli.
Har ett jobbigt förflutet
Många i Clauséns umgängeskrets har dock svårt att förstå hennes passion för att springa, springa - och bara springa.
- Det finns två läger. En del tycker att jag är dum i huvudet medan andra tycker att det är bra.
Men ärligt, vad är det som är så fantastiskt med att springa?
- Det är någonting med det där självplågeriet som jag gillar, jag älskar att träna stenhårt och ta ut mig fullständigt.
Men varför?
- Jag vet inte, det är nog känslan efteråt. När man har tagit ut sig helt och kroppen är full av endorfiner. Då är man så nöjd med sig själv.
Men det måste vara en balansgång det där. Att ständigt pressa sig själv, utan att det går till det extrema.
Under sin högstadietid led Elisabet Clausén av ätstörningar. Hon vet hur illa det kan gå om man pressar sig för hårt.
- Risken kan vara att man som löpare vill vara lätt i kroppen, men jag vill i stället vara stark. Jag vill inte se ut som en räka.
Trots sitt förflutna är inte Clausén orolig för att falla tillbaka i gamla vanor.
- Jag tror faktiskt inte att det är några problem för mig, jag är så uppmärksam på de signalerna och har lärt mig sätta stopp för ett visst tänk, säger hon.
Elisabet Clausén är en människa med stora krav på sig själv. Hon är väldigt envis.
- Jag tror man måste vara det som löpare, det handlar bara om psyke. Man måste nästan vara lite speciell, det är inte alla som skulle klara av den sortens träning.
Och när det gäller kraven?
- Jag har svårt att bli nöjd med mig själv. Man vill ju alltid slå sin egen tid, bli bättre. Det är triggande att tävla mot sig själv. Misslyckas man någon gång blir man bara ännu mer peppad.
Vill slå sig själv
Nu ser Elisabet Clausén fram emot vinterträningen. För första gången någonsin kommer hon kunna lägga ner all kraft och energi på löpningen.
Något som också gör att hon längtar till nästa års säsong.
- Det blir spännande att se hur bra man kan bli efter en hel vinterträning. Nu har jag ju bara hoppat in på somrarna och sprungit lite.
Och om du får drömma lite, hur ser nästa sommar ut?
- Då kan jag förhoppningsvis slå mina egna tider, jobba på mina personrekord. Jag sprang ju JSM i somras och blev sexa. Det hade varit kul med en bättre placering där.