Det är en smula svårt att samla tankarna efter en sån här match. När allt skulle avgöras förvandlades kampen mellan fysik och matematik till ett krogslagsmål, en återgång till den gammeldags hockey som jag krävde i ett blogginlägg i lördags kväll.
På NSD:s hockeyblogg Rödgul Röra skrev jag följande rader:
q q Luleå Hockey ska vara skitiga, elaka och småfula. Luleå Hockey ska vara ett långfinger i ansiktet på etablissemanget.
Luleå Hockey ska inte vara den lilla korgossen som spelar enligt reglerna och blir utnyttjade så fort domaren vänder sig bort.
Luleå Hockey ska vara en svartmuskig stråtrövare, som flinar förtjust när du ertappar honom med ena handen i matsilvret och den andra på din mammas högra lår.
Det var det Luleå Hockey som jag växte upp med. Jag misstänker att det också är det Luleå Hockey som publiken vill se.
Idag känns de raderna smått profetiska.
Luleå Hockey höll på att tappa den här matchserien. Luleå Hockey hade ryggen mot väggen, medan motståndaren Djurgården såg ut som stadens största huligan.
Men allt vände - i vad som hade kunnat bli den sista matchen för säsongen.
Tränare Rönnqvist beordrade backpress och fullkontakt. Djurgården såg chockat ut - översittaren blir ofta det, när den lille välkammade gossen slår tillbaka - och hade inte Luleå bjudit på ett par märkligt enkla mål så hade matchen varit avgjord innan andra perioden var över.
n n Jag satt faktiskt och flinade - och tänkte på 1996. Guldåret, ni vet.
Jag pratade med sportchef Lars "Osten" Bergström inför den tredje matchen. Samtalet handlade om både ditt och datt - bland annat var han missnöjd över något jag skrivit - men till slut kom vi fram till det viktiga: SM-guldlaget 1996.
Bergström hävdade att det fanns en del likheter mellan den gruppen och årets upplaga av Luleå Hockey.
För oss som följde laget från sidan - vi var ett gäng, själv var jag tonåring på den tiden - framstod det alltid som att de inte kunde förlora. Det laget var, av naturen, så fyllt till bredden av vinnarmentalitet att det liksom inte spelade någon roll vad motståndarna kastade emot dem.
Det blev vinst ändå.
n n Det är alltid problematiskt att jämföra olika årgångar med varandra. Men “Osten" hjälpte mig en smula med det.
Den nuvarande sportchefen var guldtränare på den tiden. Han höll inte med mig om att vinnarmentaliteten alltid funnits hos spelare som Mikael Lindholm, Johan Strömwall, Stefan "Skuggan" Nilsson och Roger Åkerström.
Istället föll det på tränarna att skapa vinnarskallar.
- Många av dem som var med på den tiden hade ju också varit med under åren tidigare. De hade varit med om att missa slutspelet och att åka ur det när vi egentligen inte skulle. Nog fanns det en viss känsla i gruppen om att "vi kanske inte klarar av att vinna något", tyckte Bergström.
Men genom olika aktiviteter - bland annat besteg truppen Kebnekaise - och målinriktat arbete i omklädningsrummet tillverkades guldvinnare av gråa möss.
Någonting liknande måste Jonas Rönnqvist ha sysselsatt sig med innan och under den här säsongen. För herregud, vilken lagmaskin han har skapat.
q q Hur kedjan med Anders Burström, Jonas Berglund och Sebastian Meijer kan prestera på den här nivån är en gåta för mig.
En gammal boxplayräv, en forward från ett halvtaskigt division I-lag och en snubbe från frysboxen - så borde alla elitserielag designa sina checkingkedjor.
Låt mig förtydliga: Luleå anno 2011 är en soppa kokad på spik, allsvenska spelare, de överblivna, de som aldrig riktigt lyckats och de som varit lite för jobbiga, gamla eller bara inte haft ambitioner att spela någon annan stans. Men tack vare någon hemlig ingrediens - Rönnqvist själv hävdar "tydlighet", men det kan inte vara så enkelt - har det blivit en anrättning som passar på det finaste brasseriet i Guide Rouge.
n n Det finns fler likheter med den glimrande årgången.
Jag satt på Hovet i måndags och förundrades över stämningen där. Den var magisk - och jag trodde inte att staden Luleå skulle kunna visa upp något liknande.
Jag hade fel.
20 minuter före match rullade Lulefans igång något som bara kan jämföras med ett mullrande åskväder över Hindersöfjärden. Fanatisk kärlek, glädje och en hunger som oftast förknippas med något stort som kryper fram ur sitt ide framåt vårkanten sköljde över oss, sköljde över Luleåspelarna och födde något som jag inte sett sedan just 1996.
Detta för ett lag som ingen verkar tycka om.
Luleå spelar för tråkigt, Luleå gör inga mål, Luleå är en fara för hockeyn.
n n Jag nickar och ler igenkännande. Samma sak hände 1996.
Minns ni hur det var? Minns ni att GT publicerade en teckning på Thomas Holmström - där Luleås forward liknades vid en rabiessmittad hund - inför en av finalerna? Minns ni att hela landet, med TV4-experten Bosse Berglund i spetsen, dömde ut Luleå Hockeys spel den säsongen?
Luleå spelade för fult, Luleå försökte skada sina motståndare, Luleå var en fara för hockeyn.
n n När etablissemanget utmanas reagerar etablissemanget fördömande. Luleå ska utmana etablissemanget - inte vara en del av det.
Den här upplagan av Luleå Hockey har gjort något historiskt. De har tagit sig längre än någon annan upplaga gjort de senaste tio åren. De har slagit ut fjolårets SM-finalister med en sagolik sista insats.
Jag är glad att jag fick se den.
Jag är ännu gladare över att jag ska få följa semifinalserien mot Skellefteå.
Det är dags att skriva ny historia .