Pontushallen invigdes 1965. Sedan 1995 har det varit en arena som tagit Plannjamotståndarnas hopp och drömmar, krossat dem och spottat ut de skakande resterna av potentiella guldlag genom spelaringången.
Miljökontoret har, till och från, riktat rekommendationer om att besökare på basketslutspel bör använda hörselskydd.
Det är ingen slump.
Visst, gamla Plannja spelade ett par av sina slutspel i Coop arena.
Det var rätt hyfsat tryck där också. Men i det här basketlandet finns det ingenting - ingenting - som slår en fullsatt Pontushall med slutspelsfeber.
Det här är ingen vanlig gympasal. Det här är inte något modernt skrytbygge med restaurang och barer. Det här är 50 procent idrottshistoria, 50 procent basketkatedral och 100 procent galet inferno.
Det är här som Norrköping ska försöka vinna en avgörande semifinal mot ett rivande, slitande, galet stirrande LF Basket med fradga i mungiporna.
Hur det kommer att gå?
Sju SM-guld. Jag säger bara: Sju SM-guld.
Jag vet inte om ni känner till "La Divina Commedia", den gudomliga komedin. Det är ett allegoriskt epos som skrevs av Dante Alighieri i 1300-talets Italien. I berättelsen promenerar författarens alter ego - tillsammans med en kompis - genom helvetet och får se syndarna straffas på diverse snillrika sätt.
Pontushallen är basket-Sveriges motsvarighet till Dantes skärseld. Här straffas syndare direkt.
Redan i vestibulen straffas de likgiltiga, genom att tvingas jaga smågrabbarna som springer runt med LF-flaggor innan matcherna. Sedan fortsätter förnedringen genom baskethelvetets nio kretsar.
Första kretsen: De otaktiska. Straffet: Ett evigt liv i Jämtland Basket.
Andra kretsen: De vällustiga. Straffet: Att smädas av Katja Lewerth i all evighet.
Tredje kretsen: De omättliga. Straffet: Årskort på lunchrestaurangen Kantarellen.
Fjärde kretsen: De giriga och slösaktiga. Straffet: Korttidskontrakt i bulgariska ligan.
Femte kretsen: De arga. Straffet: Straffskytteclinic med Joakim Kjellbom.
Sjätte kretsen: Kättarna, de som inte tror. Straffet: Personliga samtal med Dennis Pihl, där han förklarar varför just du inte har vad som krävs.
Sjunde kretsen: Våldsverkarna. Straffet: Att om och om igen bli kastad över reklamskyltar av Bill Magarity.
Åttonde kretsen: De som lurat och bedragit. Straffet: Ett kalibrerat måttband och en snabb returbiljett hem till USA.
Nionde kretsen: Förrädarna. Straffet: Att sitta fast i parkettgolvet och tuggas levande i all evighet av John Rosendahl.
Och så, överallt, de 2 700 ylande demoner som är landets bästa basketpublik. Den som alltid levererar när det behövs. Nu är det dags igen.
Vi ska inte underskatta betydelsen av den här matchen. Det är en semifinal, visst, men det är så mycket mer än så. Jag kan till och med tänka mig att den här matchen kan avgöra maktbalansen i basketligan för åtminstone ett par år framöver.
Seger för LF Basket - och det är ett slag i solar plexus på Norrköpings satsning på att dominera Sverige.
Seger för Norrköping - och LF kommer att få slita hund för att komma ikapp.
Det finns ett par saker som talar för LF Basket. Ni ser dem i faktarutan här bredvid.
Laget har, om än i gamla kläder, varit i den här situationen förr. Många gånger. Sedan 1993 har Plannja spelat nio direkt avgörande slutspelsmatcher och bara förlorat två av dem.
Det är ett skrämmande bra facit. Jag antar att Norrköpingsspelarna darrar.
Det ska de göra.
För nu kommer den avgörande matchen till Pontushallen. Nu är det hemmaplan för de senaste decenniernas mest segerrika klubb - och ni som sitter i publiken måste spela en avgörande roll.
Under den senaste hemmamatchen var publiktrycket helt okej, särskilt med tanke på hur den semifinalen började. Men nu vill jag ha mer.
Jag vill ha blodtörst och barbari.
Joakim Kjellbom ska skickas till bänken med en hånfull sång ringandes i öronen.
Fred Drains ska se precis så gammal ut som han faktiskt är.
Andrew Mitchell ska spendera matchens samtliga 40 minuter med Martin Pahlmblads handflata i ansiktet.
Jag vill se Pontushallen återupprättad som en ointaglig borg - och LF Basket framträda som en stormakt i vardande.
Det är slutspel.
Det är krig.
Det här ska bara vara början.
I en annan del av basketens huvudstad bestämde Luleå Basket sig till sist för att tacka Dennis Pihl för de senaste fem åren och satsa på en annan tränare och SM-guldet.
Det finns inget fel i resonemanget - Pihl har fått fler chanser än Lionel Messi i en korpmatch, och det hedrar honom att han själv tänkt ta beslutet - men det är bråttom att utse hans efterträdare. Ett potentiellt namn försvann redan i går, när Jens Tillman skrev på för ännu ett år i Telge, och tiden börjar rinna ut.
Många tränare har nämnts som aktuella för tjänsten, men jag ska ändå bjuda på ett till: Malin Holmqvist.
Holmqvist är Luleås bäst utbildade baskettränare och skulle, vad jag förstår, fungera alldeles utmärkt i par med en mer etablerad och lite mer aktiv coach.
Om hon själv känner att livssituationen tillåter det så måste hon vara aktuell.
För visst är det dags för en kvinnlig tränare i Norrbottens bästa damlag?