"Förväntar mig att se dinosaurier"

När John Wikström tog sina första skär i elitserien var han det stora framtidsnamnet i Luleå Hockey.
Med betoning på stora.
Den välväxte backens räckvidd och tyngd skulle bana väg för en karriär på andra sidan Atlanten och när han draftades av Detroit 1997 reagerade kännarna snarare på att valet kom så sent som i femte rundan.
- Jag tänkte nog så lite själv också, att jag skulle bli bra. De sista åren i Luleå och de första åren i Nordamerika tappade jag lite fokus. Då gjorde jag inte de val som jag hade gjort nu när jag har blivit lite äldre. Jag skulle ha lyssnat lite mer på tränare och inte varit så kaxig, men det är ju lätt att säga så här i efterhand. Fast det är inget jag ångrar, säger Wikström.
Men du hade ju kunnat sitta här med Stanley Cup nu?
- Ja, i och för sig, men då hade jag kanske också suttit med en blondin från USA som jag inte hade älskat, och sånt måste också ta hänsyn till.
Efter ett år på tillväxt i division I-klubben Mörrum och fyra år i farmarligornas USA var John Wikström tillbaks på svensk mark. Hemstaden, polarna och lugnet lockade - men inte mer än för ett år.
Nya resmål följde och någonstans på vägen (i norska Bergen) träffade han flickvännen Marianne och fick sällskap på resan.
Eller ja; annat sällskap än tidigare.
- Jag bodde med en riktig legend i Cincinnatti, Sean Avery. Han är ganska livlig, han hade en hel del energi både på och utanför rinken så det var en kul tid. Men han gillade att städa lite för mycket, så fort jag klev in genom dörren så kom han med dammsugaren och rensade i mina fotspår.
Gränsar till Draculas område
Marianne har - i alla fall enligt John - inga problem med att slita upp bopålarna så ofta. Klubbarna fixar ett arbete åt henne och båda får uppleva fördelarna med att bo på en plats i världen man kanske inte hade sett annars. Som John säger: man kommer in i den lokala kulturen på ett helt annat sätt än om du bara är där en chartervecka eller två.
Men:
Vissa kulturyttringar är kanske mer tilltalande än andra:
- Det var fascinerande att se hur fotbollens filmningar hade spridit sig till den italienska hockeyn. En kille kunde få en tackling i axeln, slänga sig och hålla sig om vristen. Jag fick ju skälla ut folk under matcherna, det blev ju pinsamt.
Och nu är det alltså dags för nästa steg i upptäcksresande Wikströms karriär:
Rumänien.
Rumänien?
Rumänien!
- Jag har verkligen ingen koll på vad det är för liga, jag förväntar mig mer eller mindre att se dinosaurier när jag kommer dit. Stan ligger 30 mil norr om Bukarest och gränsar till Transylvanien, Draculas område.
"Stan" heter egentligen Miercurea Ciuc (försök säga det sju gånger snabbt i följd) och är en liten bergsstad med ett universitet och nästan 50 000 invånare. Småmysigt? Säkert.
Hockeytown? Knappast.
- När jag först hörde talas om det skrattade jag bara åt agenten och sa åt honom att skärpa sig, men sen fick jag höra lite mer och det lät intressant. Staffan Lundh, som har spelat i Färjestad, var tränare där förra säsongen. Han halkade in på ett bananskal och tänkte att han skulle bo på hotell ett par månader och sen åka hem. Men han trivdes så bra att han skrev på för ett år till och värvade mig, Patrik Wallenberg och en back som heter Braxenholm.
Jamenvaffan...Rumänien?
- Jag har ju varit på en resa hela livet, under hela min karriär. När man inte kom till NHL la man om kursen lite, nu kan jag lika gärna resa runt och uppleva olika kulturer. Det är ett intressant liv, man lär sig mycket och blir väldigt öppen i sinnet. Alla fördomar försvinner när man ser olika kulturer inifrån, man kan inte bara ligga på ett hotell på Mallorca och tro att man sett Spanien. Det kommer jag att ha nytta av hela livet.