Det är så här vi är vana att se Felicia Ponturo. Men hon glömmer aldrig sina rötter och hon ser gärna att andra elitspelare ger tillbaka till sina moderföreningar.
Det är tjo och tjim bland de 18 tjejerna i BK Vråkens Flickor födda 2011/2012 i Tunaskolans gymnastiksal, precis som det ska vara i den åldern. En visselpipa ljudar och allas blickar vänds mot visselblåsaren. Felicia Ponturo väntar in barnen som sakteliga sätter sig ner med nyfikna ögon framför sin tränare för att gå igenom kvällens träning.
Felicia Ponturo har hunnit med att vinna tre SM-guld med Luleå Basket och ska strax inleda sin jakt på det fjärde nu när slutspelet inleds. Det hade inte blivit några guld alls om det inte hade varit för BK Vråken. Kvartersklubben som har Tuna, Notviken och Mjölkudden som upptagningsområden.
För det var där allt började för Ponturo. Och det är där också där det i allra högsta grad har fortsatt för henne.
– Jag är född och uppvuxen på Mjölkudden och har sedan femårsåldern varit aktiv i BK Vråken. Jag kommer från en gedigen basketfamilj där vi är tre syskon och mamma och pappa har varit engagerade i klubben hela vägen. Jag föll för basketen väldigt snabbt men jag höll även på med både fotboll och friidrott, säger hon och fortsätter:
– Men så småningom blev basketen min huvudsyssla, och det är jag glad för i dag.
Det är förståeligt att Ponturo är glad över att hon valde basketen. Guarden, som fyller 25 år i början av april, lämnade sin moderklubb efter att hon gått ut nian för då väntade studier på RIG Luleå. Totalt blev det runt tio år som aktiv spelare som vråk men hon har aldrig klippt navelsträngen med sitt ursprung, och anledningen är enkel.
– Eftersom föreningslivet är väldigt familjär, och i synnerhet Vråken som kvartersklubb, så hamnar man lätt in på ledarspåret i och med att kontakten mellan spelare och ledare är så tajt. Jag blev indragen i olika ledaruppdrag redan när jag kom upp i högstadieåldern. Det blir en naturlig grej i basketen att ta hand om de yngre barnen i klubben, säger hon.
Under tiden på RIG Luleå satt hon med i Vråkens ungdomsstyrelse och arrangerade bland annat ett sommarläger för barn och ungdomar. Sedan har det alltså fortsatt.
– Det handlar om det stora ideella föreningsuppdraget. Det finns överallt och i alla idrotter och det är ju lite det idrotten vilar på, på gott och på ont. Jag är jättetacksam att jag har haft mina förebilder i klubben, som varit mina ledare. De har ju också fått mig att bli aktivt engagerad och gett mig den drivkraft jag har nu, säger hon.
Det är speciellt tre förebilder hon vill nämna.
– Janne och Theresa Palo har varit fantastiska drivkrafter för föreningen men också för mig. De har flyttat från Luleå nu men de är riktiga föreningsmänniskor. Som barn förstod man inte riktigt hur mycket de gjorde men sådana eldsjälar är unika i sig.
– Och så måste jag nämna Emma Gustafsson. Hon var min tränare när jag växte upp och har verkligen betytt mycket för mig personligen, säger Ponturo.
Och det är alltså där Felicia Ponturo nu själv är. På väg att bli en eldsjäl i sin moderklubb. Men hon är inte ensam vråk från familjen Ponturo. Storasyster Isa Ponturo är ordförande och lillebror Jordan spelar i juniorlaget. Felicia är vice ordförande, utbildningsansvarig för ledare i föreningen men också en roll som tränare för tjejlaget.
Sedan ska vi ha i åtanke att Felicia Ponturo är professionell basketspelare på heltid. Något som kräver både mentala och fysiska påfrestningar utöver det vanliga.
Varför lägger du ner så mycket kraft på BK Vråken?
– Jag alltid haft ett genuint intresse för pedagogiskt arbete i olika former och då speciellt kopplat till idrotten, jag har läst på universitetet och har en kandidatexamen i beteendevetenskap och det är något jag brinner för, säger hon.
Men framförallt känner hon att hon gör samhällsnytta och hon ser gärna att flera elitidrottare går i hennes fotspår.
– Det handlar om att jag har en stor vilja att göra något gott för samhället. Vi som elitidrottare lever vår vardag, det är vår yrkesprofession och det får vill aldrig glömma, men vi har en enorm plattform att kunna gå tillbaka till våra rötter där vi en dag startade och visa barn och unga att deras idrottande betyder något och att vi någonstans ger tillbaka till dem.
– Att engagera sig ideellt i föreningsverksamheten som vi har här i Luleå med kvartersklubbar är otroligt viktig. Skälet till att vi elitspelare står här i dag är ju tack vare våra moderklubbars engagemang, och då är det en självklarhet för mig att ge tillbaka, säger hon.
Sporten var på plats när Felicia Ponturo drev på sina adepter i BK Vråkens flcikor födda 2011/2012.
Kvartersklubbar inom alla idrotter behövs i dagens samhälle eftersom det ger liv och rörelse ute i de olika stadsdelarna. Speciellt i tider då fritidsgårdar och andra naturliga mötesplatser läggs ned. Med det räcker inte bara med duktiga ledare för att driva föreningsverksamhet. Det krävs en hel del andra insatser för att föreningar ska leva upp.
För det första så krävs det föräldrar som är med och bidrar.
– I vår förening har vi en salig blandning av fantastiska föräldrar som är aktiva och engagerade och har varit det över en längre tid. Det är jag oerhört stolt över. Engagemanget från föräldrar behövs och är viktigt och visst skulle det kunna vara ännu större, säger hon.
Hon är noga med att poängtera att föräldrar kan hjälpa till på många olika sätt.
– Många vill nog engagera sig, men känner att de inte har basketkunskapen som behövs. Men det ska man inte vara rädd för, vi välkomnar alla med öppna armar, för man kan alltid bidra på något sätt.
Kan du sätta ord på varför de små kvartersklubbarna är så viktiga?
– För att vi ska kunna hålla våra barn och ungdomar aktiva i deras närområde. Breddverksamheten på ungdomsnivå är otroligt viktig för både individen och gruppen. Vi som föreningar måste alltid kunna ge ungdomarna möjligheten att träna. De som sedan når eliten, de gör det på eget driv.
– Utan kvartersklubbarna och breddidrotten så hade inte basketen i Luleå existerat i det omfånget som den gör i dag.
Felicia Ponturo, berättar i en öppenhjärtig intervju om varför hon lägger ner så mycket kraft och energi i moderklubben BK Vråken.
Det är det rent sportsliga. Men så klart är det lokala föreningslivet också viktigt ur ett socialt perspektiv, i synnerhet när utanförskap och mängden timmar framför skärmar blir allt fler för barn och ungdomar.
– Vi hade mött stora problem om vi inte hade haft aktiva föreningar där både fotbollen (Notvikens IK) och basketen är dominanta på området. Ur ett större samhällsperspektiv har vi ett jätteviktigt uppdrag.
Hur upplever du tränaruppdraget?
– Det är fantastiskt roligt. Just att kombinera det med min elitidrott, här får jag se basket ur ett annat perspektiv och får vara med i den vardagliga glädjen. Ur ett egoistiskt perspektiv är det viktigt för mig, att få möta de här barnen från vårt område är jättestimulerande. Det är en vinnvinn-siutation där jag får vara en del av att utveckla unga och fostra demokratiska samhällsmedborgare, säger hon.
Att pendla mellan elitlivet i Luleå Basket, med allt vad det innebär med kravbilder, målsättningar och mental påfrestning och tränarlivet för BK Vråkens flickor födda 2011/2012 skapar en hel del kontraster.
– Ja. Och speciellt med perspektivet att jag själv har varit en av de här tjejerna en gång. Det blir en form av uppfostran i en idrottsmiljö och den kombinationen möts i den bästa av två världar. Att få vara med där och göra skillnad och avtryck är jätteviktigt.
Träningen flyter på och Ponturo gör allt i sin makt för att få de 18 tjejerna att lyssna samtidigt. Hon lyckas över förväntan. Men under den timme som träningen pågår är det framförallt ett tydligt budskap som tjejerna får inpräntad vid genomgångarna.
– Håll i bollarna!