Trappa efter trappa tar en nedåt. Till slut kommer man inte längre, källaren brukar vara ändstation. Så är det även i Pontushallen.
Men det slutar inte riktigt där. Först efter ett antal meter med höger- och vänstersvängar i en smal korridor blottar den sig: dörren till himmelriket.
Eller helvetet, om man nu inte älskar att bli slagen och under tiden jobba med nästintill maxpuls i nittio minuter tillsammans med 16 andra svettiga människor, flera gånger i veckan.
Välkommen till dojon - Tomas Erikssons paradis.
Gatuslagsmål
Det är i den han har laddat upp inför VM i Rumänien. På söndag ska all träning bära frukt, då blir han förhoppningsvis världsmästare.
- Målet med varje match är att den som jag möter ska få... hur ska man säga det snyggt så det inte låter illa? Hm... det ska göra ont att möta mig. Fokus är att göra så mycket som möjligt på den här personen, inte att vinna eller förlora matchen, säger Tomas Eriksson efter sista träningspasset på svensk mark innan avresan.
- Tidigare tävlingar har målet varit att jag ska upp på pallen, men då blir det för mycket fokus på själva vinsten. Och då vet man inte riktigt hur man ska bära sig åt på själva matchen.
29-åringen tävlar i tungviktsklassen i stilen Ashihara. Kort sammanfattat är det fullkontakts-karate där du i stort sett får göra allt utom att rikta slag mot motståndarens huvud. Sparkar däremot, det är helt okej.
- Stilen i sig bygger mycket på street fighting, att du ska ha en fungerande kampsport i självförsvar, säger han förklarande.
I hans sjätte VM kan också den första medaljen komma. För han är i kalasform sen en tid tillbaka.
Och när han är det kunde inte ens ett trasigt ligament i pekfingret stoppa honom från att kliva högst upp på prispallen i en tävling i Serbien för några veckor sen.
- Vinsten i Serbien var min första stora internationella seger. Det var en öppen tävling för alla stående kampsporter, där alla tävlar under samma regler. Och många av dem som är med i VM var där och körde. Så förhoppningen är att det kommer gå bra även nu eftersom jag redan har slagit dem.
Saknar smärtan
Men vinsten i Serbien var bara en bonus. All träning under det senaste året har haft ett enda mål - VM i Rumänien. Det är där han under en och samma dag ska slå ut 7-8 motståndare för att få ta det där efterlängtade guldet.
7-8 motståndare alltså, som har ett gemensamt uppdrag: att orsaka så mycket skada och smärta som möjligt på norrbottningen.
- Under matchen känner man ingenting. Eller, går det sönder något... om det blir ett benbrott, då gör det ont, annars är man så adrenalinstinn. Men när det går över en gräns då det verkligen börjar göra ont, då har man förlorat. Då går det inte att fortsätta.
Kan du sakna smärtan när du inte har tävlat på ett tag?
- Jag tror att de flesta som håller på med någon form av träning är beroende av kicken. Det är en otroligt häftig känsla att stå där på mattan och känna sig oövervinnerlig. När man väl har fått adrenalinruset så finns det ingenting som stoppar en. Så, jo, man kan sakna känslan, smärtan och tröttheten i kroppen.
Är du rädd någon gång?
- Nja, förut hade jag problem med att jag vara väldigt nervös inför en tävling. Jag har funderat på varför, men jag tror det är för att man inte vet vad som ska hända. Men nu i Serbien försökte jag ta med mig att jag är den jag är, att jag vet vad jag klarar av och att jag inte kan påverka vad andra gör.
"En jäkla utveckling"
Tränaren Daniel Sveder om hur 29-åringen är på mattan:
- Det har blivit en jäkla utveckling, framförallt med explosiviteten. Sen har han nu mycket mer kontrollerad vrede, han fokuserar mer på målet med matchen än att ge igen för någon smäll.
Kontrollerad vrede säger Daniel. Det finns en vrede inom dig?
- Det finns ju vrede, det gör det ju. Det är inte känslomässigt så... det är svårt att förklara.
Hur är du privat då?
- Privat? Tänker du på om jag slåss utanför mattan?
Nä (skratt). Mer att det förmodligen är rätt stor kontrast på hur du är privat och på mattan.
- Jo, det är väl så i det här fallet också. Folk har väldigt svårt att tro att jag håller på med kampsport, jag är otroligt avslappnad och lugn. Men sen när man tävlar blir man en helt annan människa, man blir ett rovdjur och man går in i någon form av roll.